Vår bortskämda lurvboll

Churchill talade om depressionen som sin svarta hund. Själv skulle jag aldrig kunna använda den bilden. Hundar är ju vandrande och lurviga antidepp-piller.

Titta bara på min Hilda:

Enlight5

Här är hon just efter en dusch.

Hur slö Hilda än kan vara under dagen (hundar tar efter sina hussar, som ni vet), blir hon alltid som skjuten ur en kanon när jag väl tar upp henne ur badkaret. Då ska hon skaka vattnet ur pälsen så nära vår tvättställning som möjligt, kanske för att hämnas en smula, vad vet jag, och valpaktigt busa med sina leksaker, nafsa oss i byxknäna, rusa in i precis varje rum och ut igen.

Pur glädje över att slippa badrummet eller ett medfött knep att påskynda torkningen? Troligen det förstnämnda. Vad som än fanns kvar av hennes instinkter när jag och min hustru adopterade henne för sju år sedan är omintetgjort nu; hon är en lika bortklemad soffpotatis som vi.

Eftersom tallrikar med torrfoder och vatten inte finns naturligt i de västgötska skogarna, skulle hunn’ nog avlida illa kvickt om hon hamnade så mycket som en mil från vår lägenhet.

Tibets vildmarker har nog i och för sig aldrig varit fyllda av otämjda shih tzus som rår över sig själva och jagar i flock. Så kanske är vår skuld begränsad.


Läs även andra bloggares tankar om , , och/eller .

Annonser

Parkinsons lag

Parkinsons lag innebär att tidsåtgången för en uppgift expanderar eller krymper beroende på hur mycket tid du har på dig att utföra den. Även om det kanske inte finns några vetenskapliga belägg bakom regeln, tror jag att den beskriver någonting djupt mänskligt.

I alla fall bör världens alla prokrastinerare känna igen sig i att en uppgift som man har två veckor på sig med, faktiskt kan påbörjas och avslutas under en natt (en jobbig och sömnlös natt visserligen). Eller som ett senare tillägg till lagen säger: ”Väntar du till sista minuten, tar uppgiften bara en minut att göra” (engelskspråkiga wikipedia).

Min mest produktiva period var när jag hade ett vanligt nio till fem-jobb som gymnasielärare och behövde ägna tidiga morgnar åt att skriva mina noveller och andra texter. När jag sedan blev frilansjournalist och fick planera min arbetsdag hur jag själv behagade, blev det mycket sällan något skönskrivet gjort. Andra vittnar om att ett föräldraskap har gjort under för skrivandet, just eftersom det stora ansvaret har tvingat dem till att planera sina skrivsessioner (och sedan verkligen skriva).

Vad tror ni? Finns det någonting som för mycket frihet vad gäller det kreativa skrivandet? Har ni liksom jag fallit offer för Parkinsons lag?


Läs även andra bloggares tankar om , , , och .