Sunda och mindre sunda skrivprocesser

I en kommentar till Vimmelmamman Lotta Grays blogg erinrade jag mig Stephen Kings arbetsgång, som han nämner i sin (fantastiska) handbok Att skriva: En hantverkares memoarer.

Den monstruöst produktive bestsellerförfattaren King hamrar varje dag ut 2 000 ord, och det med hårdrock spelande på extremt hög volym i bakgrunden. Musiken, berättar han, är ett sätt att stänga ute omvärlden – en metod som han säkert upptäckte när han skrev sin debutroman Carrie till torktumlarnas stånk och dån på den lokala tvätterian. 

Andra författare som skriver till musik gör spellistor med låtar som passar stämningsläget i den scen som de ska ägna arbetssessionen åt, och svenske författaren Andreas Roman menade i sin romanskola (ordvitsen avsiktlig), som förut gick att hitta i pdf-format på hans webbsida, att en författare borde skapa hela soundtracks till sina projekt som den sedan konstant kan lyssna på under den kreativa processen.

Ett roligt råd tycker jag, även om jag själv inte klarar av att ha låtar med sång i hörlurarna när jag skriver; det blir för distraherande. Istället har jag min instrumentala Spotify-spellista för att skärma av. Soundtracket sparar jag till lägenhetsstäd, fönsterputsning, hundpromenader och spårvagnsresor. 

Hur som helst:

Vimmelmammans inlägg fick mig i alla fall att fundera lite över skrivprocesser; ett ämne som alltid är roligt att läsa om för den som själv skapar. 

Ta till exempel Thomas Wolfe, en amerikansk romanförfattare som avled redan vid 38 års ålder efter att ha drabbats av lunginflammation, men som under sin korta tid på jorden hann publicera fyra (långa!) romaner, en hel del pjäser, samt vagnslaster med noveller.

I ett brev till sin förläggare 1930 berättar Wolfe om en vistelse på ett hotell, där han slitit i en timme för att kunna få ner ord på pappret. Till sist gav han upp, klädde av sig och gjorde sig redo att sova … bara för att ögonblicket senare sprinta tillbaka till skrivmaskinen. Han skrev sedan hela natten i feberaktig inspiration.

När han försökte förstå vad som hade hänt, mindes författaren att han stått vid fönstret alldeles innan han skulle krypa ner i sängen. Där hade han tankspritt smekt sitt könsorgan. Den ”trygga manlighetskänslan” som det här gav honom, menade Wolfe måste vara anledningen till att tröttheten försvunnit och att han landat i ett så gynnsamt kreativt rus.

Filosofen Sören Kierkegaards taktik var mer kemisk än kroppslig. Efter en lång promenad brukade han fylla en kaffekopp med så mycket socker att pulverberget reste sig över kanten. Sedan hällde han kaffe över hälsofaran, blandade allt till en brun, sirapsliknande sörja, och halsade brygden. Ett ögonvittne berättar att han efter den här dagliga ritualen var darrig i hela kroppen – men också produktiv.

Benjamin Franklin, uppfinnaren och författaren, hade en favoritritual som han genomförde dagligen för att hålla sig energisk. Eftersom han ansåg att isvattenbad, en av 1700-talets stora flugor, var för extremt för honom, ägnade han sig åt ”luftbad”.

Det gick ut på att han mellan 30 minuter och en timme varje morgon satt på en stol i sin kammare, helt näck, och lät sig omslutas av kylig morgonluft medan han skrev eller läste. Detta fick honom att känna sig upplivad, kraftfull, och upp till brädden laddad med inspiration.

Vad kan dessa inblickar lära oss? 

Eftersom jag personligen inte är sugen på att testa någon av metoderna, får läxan bli att skapandeprocessen ser olika ut för oss alla. Til syvende og sidst handlar det ju faktiskt bara om en enda sak: Att få ur sig orden.

Känns Stephen Kings skrivschema på 2 000 ord (eller de 1 000 ord som han är ”snäll” nog att ge läsarna i läxa) för överväldigande, kan man finna tröst i att Hemingway skrev 500 ord om dagen, eller i att skrivcoachen/indieförfattaren Monica Leonelle förespråkar små skrivsprintar à åtta minuter stöten. Enligt ett vida spritt skämt var James Joyce väldigt produktiv om han en dag skrev sju ord, men då uppstod å andra sidan ångesten över i vilken ordning de skulle komma.

Whatever works, works. Skippa metoder som får dig att tappa livskraft, energi och skrivlust – anamma dem som håller dig nyfiken och glad. 

Vill du läsa mer om olika författares skrivprocesser, både sanslösa och inspirerande sådana? Då kan jag rekommendera boken Daily Rituals: How artists work av Mason Currey; en rolig läsupplevelse som får dig att fundera på vilka metoder som du själv skulle kunna använda för att maxa din produktivitet. Myten om den gudabenådade författaren som häller ur sig blivande klassiker varje dag utan vare sig möda eller stress, tja … låt oss bara säga att boken ger dig några extra vagnslaster salt att smaka av den med.

Finns både digitalt och papriellt hos Amazon,  Bokus och Adlibris, samt att låna på somliga svenska bibliotek.


Läs även andra bloggares tankar om , , , , och .

Annonser