10 000-timmarsregeln för författare

I går bläddrade jag lite i Malcolm Gladwells bok Framgångsfaktorn som skapar vinnarna (Norstedts, 2009 – originalets titel: Outliers: The story of success, 2008), och eftersom författaren är en duktig historieberättare lade jag inte ner den förrän jag hunnit halvvägs in.

Då slog jag å andra sidan igen den med en smäll.

Anledningen?

Ingen annan än självbevarelsedrift. Den gjorde mig helt enkelt dyster.

Först och främst: Även om ni inte har hört talas om vare sig The New Yorker-journalisten Malcolm Gladwell eller hans serie populärvetenskapliga böcker, har ni med största sannolikhet snubblat över Gladwells mest kända bidrag till det allmänna samtalet: 10 000-timmarsregeln (hans och hans, förresten – teorin är hämtad från större tänkares forskningsresultat).

Regeln lyder i korthet:

Vem som helst kan bli expert i världsklass om den ägnar 10 000 timmar åt medveten träning inom ett fält.

Som exempel tar Gladwell framgångsrika personer som Bill Gates, The Beatles, fysikern J. Robert Oppenheimer och det kanadensiska juniorlandslaget i ishockey. Om Gladwell varit svensk hade säkerligen Zlatan blivit hans paradexempel, och hade han haft ett jämställdhetstänkande skulle Agatha Christie och tennisspelaren Serena Williams ha platsat också. Det är människor som inte upphörde att praktisera sin konstform, som repeterade medvetet dagligen, och som därför också lyckades när deras vänner och kollegor inte gjorde det.

Inledningsvis är den här tanken upplyftande. Framgång beror alltså inte på vilka gener du har, inte heller på något magiskt och ogripbart som medfödd genialitet. Mozart var inte ett underbarn, påstår Gladwell; hans barndomsverk redigerades av hans pappa, och det var först i vuxen ålder, efter oändligt mycket övning (10 000 timmar! minst) som han kunde skriva sina odödliga symfonier.

Viktigt i Mozarts fall var uppmuntran. Han fick uppskattning för det han gjorde, och kände därför ett incitament att fortsätta öva. Han tyckte att det var roligt. Alltför ofta får vi inte det stöd vi behöver, och ger upp på vårt hantverk. Det är en viktig lärdom som boken ger: Stötta dem som har drömmar, och lär dig också att stötta dig själv. Då är chansen större att det hårda arbetet blir gjort.

Det här låter ju jättebra!

Varför blev jag då till sist nedstämd av boken?

Tja, för att vara ärlig berodde det mest på mig själv. Jag min fåne började nämligen att göra matten.

Enligt Gladwell ska alltså en skribent ha ägnat 10 000 timmar åt sitt hantverk innan den blir en författare att räkna med. I Sverige arbetar befolkningen i snitt mellan 224 och 229 dagar varje år, beroende på var helgdagarna hamnar just det året. Det är förstås individuellt också  hur lång semester man har lyckats tillskansa sig, men för enkelhetens skull kan vi i alla fall räkna med siffran 225 i det här exemplet.

Det ger oss den här grundskoleekvationen:

225 x 8 (timmar) = 1 800
10 000 / 1 800 = 5,55

För att bli en mästare i sitt skrå måste en författare enligt den här teorin arbeta heltid med skrivandet i ungefär fem och ett halvt år. Inte superlänge, kanske ni tänker. Och ni har rätt.

Om man då, som jag och många andra, har ett annat jobb om dagarna? Tvingas man förpassa skrivandet till tidiga morgnar och sena kvällar, blir det kanske bara två timmars skrivtid dagligen – om ens det.

Eftersom skrivandet inte är vårt heltidsjobb, kan vi i alla fall leka med tanken att vi orkar skriva varje dag och räkna så här:

365 x 2 = 730
10 000 / 730 = 13,67

Med två timmars skrivtid varje dag är vi uppe i en period på över 13 år!

Det var efter att ha gjort den ekvationen på en postitlapp som jag resolut smällde igen pocketen och satte mig framför tv:n för att sura.

Men så kom jag på bättre tankar.

Skrivandet, mindes jag, är trots allt en komplex konstform.

Alla som ägnar sig åt den skulle nog hålla med mig om att den involverar så mycket mer än att bara trycka ner tangenter på ett skrivbord, eller att para ihop ord och meningar så att det ser tjusigt ut.

Fundera på det här:

  • Skriver vi när vi funderar över handling och roller?
  • När vi fastnat i berättelsen och kämpar för att komma på ett bra sätt att gå vidare?
  • Skriver vi när vi ligger i soffan, stirrar upp i taket och försöker tänka ut en fin idé?
  • När vi läser en bok och försöker lista ut hur författaren har burit sig åt?
  • När vi ser vi ser en film eller serie av samma anledning?
  • När vi bara läser eller tittar för att ta del av den spännande berättelsen?
  • Skriver vi när vi berättar en saga för våra barn?
  • Skriver vi när vi läser en handbok eller lyssnar till en podcast som handlar om hantverket?

Min åsikt är klar: JA, säger jag. Ja på alla punkter.

Eftersom skrivprocessen är så pass sammanvävd med hela ens liv som kreativ människa, blir 10 000-timmarsregeln ganska meningslös att fundera över. Att den dessutom har fått mothugg från andra kreativitetsforskare gör saken så mycket lättare att ta med en axelryckning.

Med det inte sagt att den inte är sann i några viktiga aspekter, nämligen att uppmuntran är livsviktig, att träning verkligen gör dig till en bättre skribent, och att det är den som nöter skrivbordsstolen varje morgon som troligen kommer att lyckas.

Som en av mina favoritförfattare Woody Allen har sagt:

80 procent av all framgång handlar om att dyka upp.


Läs även andra bloggares tankar om , , , och .

Annonser