Ray Bradbury, en fenomenalt driven 12-åring

Ray Bradbury var en makalöst produktiv science fiction-författare, som under sitt 91-åriga liv (han gick bort 2012) skrev otaliga noveller, romaner och filmmanus som kom att bli mycket inflytelserika inom genren. Det är klart att en karl så kreativ, så produktiv, så briljant, borde ha en hel del att lära ut om skrivande. Inte sant? Därför blev jag uppspelt vid upptäckten av en samling essäer Bradbury skrivit under samlingsnamnet Zen in the art of writing (ung. Zen i skrivandets konst, 1990).

Visst har Bradbury en hel del matnyttiga tips – framförallt kan han konsten att inspirera, och är väldigt övertygande i sitt resonemang att allting man gör halvhjärtat bara blir halvbra – men han gör ett ödesdigert misstag i sin bok. I en av de första essäerna medger nämligen Bradbury, svart på vitt, att han från tolv års ålder var helt klar över vad han ville ägna sitt liv åt. Då började han med sin dagliga övning: Att skriva 1 000 ord per dag.

Stanna nu upp och läs de sista raderna på föregående stycke igen.

Bradbury visste som tolvåring vad han ville göra, och satte fart.

Tolv!

Så sent som efter min 29-årsdag var jag övertygad om att jag skulle ägna även återstoden av mitt liv åt att undervisa tonåringar i svenska och historia. Tre år senare sitter jag här framför min dator, och skriver långrandiga tyckartexter för tidningar. Inom vilket fält ska jag förtjäna mitt levebröd om tio år? Sorgligt nog vet jag inte, kan inte veta. Professionell karate, svärdfiskodling, lockbete åt hemvärnet. Buktalare? Fakir? Bankir? Allt är möjligt (nåja).

Att någon som ägnat hela livet åt att skriva professionellt, och aldrig har behövt kämpa fram en arbetsdisciplin, ska undervisa dem som velat och krumbuktat sig fram känns knepigt. Effekten kan lätt bli samma som när dåvarande finansministern Ann Wibble 1990 rådde varje svensk arbetare att ha åtminstone en årslön på banken, eller för att ta ett ännu mer klassiskt exempel, som Marie Antoinettes påstådda förvåning över att de svältande bönderna i Frankrike helt enkelt inte bara åt bakelser.

”Att inte skriva är, för många av oss, att dö”, skriver Bradbury. Och det kanske stämde för honom. Men för andra? För mig? Om jag helt skulle lägga av med skrivandet är jag säker på att jag skulle bli uttråkad, ledsen, kanske till och med deprimerad. Men jag skulle knappast dö.

Människor som alltid har kunnat gå ner i spagat är möjligen inte de som är bäst lämpade att lära andra hur man gör. ”Det är bara att tänja” – jo tjena.


(PS. Bara så att ingen förvirring ska råda: Det här var bara en första bitter reflektion över en enskild aspekt i boken. Många av Bradburys essäer är faktiskt underbara. Jag lär få anledning att återvända till dem i den här i bloggen. DS.)


Läs även andra bloggares tankar om , , , och .

Annonser

10-minuterssprinten

I ett tidigare inlägg skriver jag om pomodoro-metoden och hur min produktivitet har skjutit i höjden sedan jag började dela in arbetsdagen i 25-minuterssessioner med korta pauser emellan. En pomodoro måste dock inte vara just 25 minuter, utan kan vara både längre och kortare, beroende på vilken uppgift som ska göras samt hur mycket tid man har till förfogande.

På sistone har jag börjat med en ny kvällsrutin: att när som helst, var jag än befinner mig, plocka upp datorn och avverka 10 minuter skrivtid.  En pyttepomodoro med andra ord!

Jag har funderat på att så småningom utöka tiden långsamt, från 10 minuter ena dagen till 15 nästa, för att till sist vara uppe i en full pomodoro. Men det tror jag skulle göra mer skada än nytta. 10 minuter är perfekt, eftersom det är en tillräckligt lång period att producera någonting av värde på, samtidigt som det är tillräckligt kort för att man inte ska kunna ursäkta bort det. Oavsett hur mycket jag har att göra, oavsett hur trött jag är, hinns det alltid med tio minuter. Om jag kan motivera mig själv till att trycka fram Pokémon Go på telefonen och söka efter låtsasdjur i en kvart, har jag också möjlighet att skriva.

Resultatet av sprintarna? Mellan 200 och 300 ord extra per dag att lägga till skrivkvoten, vilket är oerhört mycket mer än de noll ord som var fallet innan. Kör jag en mini-pomodoro varje kväll kortas därför min färd mot ett första romanutkast avsevärt. Inte illa säger jag!

En annan fördel är att jag håller manuset levande, och ibland till och med vaknar med berättelsen i tankarna. Det finns författare som läser igenom den senast skrivna sidan före läggdags just för att uppnå en sådan effekt. Med 10-minutersskriv blir det alltså två flugor i en smäll.

Idén fick jag från författaren Monica Leonelle som förespråkar åtta minuters sprintar i sin bok The 8 minute writing habitoch åtta minuter hade väl också gått an, jag har inga vettiga argument för eller emot. Anledningen till att det blev just tio minuter för mig, är den simpla att min pomodoro-app har sina perioder uppdelade i femminuters-sjok.

”Jag har träffat många författare som kan avverka 500-750 ord på åtta minuter”, skriver Monica Leonelle i sin bok, och tillägger:

”Om du kunde göra ens hälften av det under din 8-minuterssession, skulle du ha 250 extra ord att lägga till ditt manuskript varje dag. I slutet av året är du uppe i över 90 000 ord, eller en fullängdsroman! De flesta som kämpar för att finna tid att skriva skulle vara rätt nöjda med det resultatet.”

 

En intressant vinkel som jag inte har övervägt tidigare, och som nu troligen har förändrat mitt skrivande i grunden. Förbättrat? Det får vi se.


Läs även andra bloggares tankar om , , , , , , , , , och .

Sunda och mindre sunda skrivprocesser

I en kommentar till Vimmelmamman Lotta Grays blogg erinrade jag mig Stephen Kings arbetsgång, som han nämner i sin (fantastiska) handbok Att skriva: En hantverkares memoarer.

Den monstruöst produktive bestsellerförfattaren King hamrar varje dag ut 2 000 ord, och det med hårdrock spelande på extremt hög volym i bakgrunden. Musiken, berättar han, är ett sätt att stänga ute omvärlden – en metod som han säkert upptäckte när han skrev sin debutroman Carrie till torktumlarnas stånk och dån på den lokala tvätterian. 

Andra författare som skriver till musik gör spellistor med låtar som passar stämningsläget i den scen som de ska ägna arbetssessionen åt, och svenske författaren Andreas Roman menade i sin romanskola (ordvitsen avsiktlig), som förut gick att hitta i pdf-format på hans webbsida, att en författare borde skapa hela soundtracks till sina projekt som den sedan konstant kan lyssna på under den kreativa processen.

Ett roligt råd tycker jag, även om jag själv inte klarar av att ha låtar med sång i hörlurarna när jag skriver; det blir för distraherande. Istället har jag min instrumentala Spotify-spellista för att skärma av. Soundtracket sparar jag till lägenhetsstäd, fönsterputsning, hundpromenader och spårvagnsresor. 

Hur som helst:

Vimmelmammans inlägg fick mig i alla fall att fundera lite över skrivprocesser; ett ämne som alltid är roligt att läsa om för den som själv skapar. 

Ta till exempel Thomas Wolfe, en amerikansk romanförfattare som avled redan vid 38 års ålder efter att ha drabbats av lunginflammation, men som under sin korta tid på jorden hann publicera fyra (långa!) romaner, en hel del pjäser, samt vagnslaster med noveller.

I ett brev till sin förläggare 1930 berättar Wolfe om en vistelse på ett hotell, där han slitit i en timme för att kunna få ner ord på pappret. Till sist gav han upp, klädde av sig och gjorde sig redo att sova … bara för att ögonblicket senare sprinta tillbaka till skrivmaskinen. Han skrev sedan hela natten i feberaktig inspiration.

När han försökte förstå vad som hade hänt, mindes författaren att han stått vid fönstret alldeles innan han skulle krypa ner i sängen. Där hade han tankspritt smekt sitt könsorgan. Den ”trygga manlighetskänslan” som det här gav honom, menade Wolfe måste vara anledningen till att tröttheten försvunnit och att han landat i ett så gynnsamt kreativt rus.

Filosofen Sören Kierkegaards taktik var mer kemisk än kroppslig. Efter en lång promenad brukade han fylla en kaffekopp med så mycket socker att pulverberget reste sig över kanten. Sedan hällde han kaffe över hälsofaran, blandade allt till en brun, sirapsliknande sörja, och halsade brygden. Ett ögonvittne berättar att han efter den här dagliga ritualen var darrig i hela kroppen – men också produktiv.

Benjamin Franklin, uppfinnaren och författaren, hade en favoritritual som han genomförde dagligen för att hålla sig energisk. Eftersom han ansåg att isvattenbad, en av 1700-talets stora flugor, var för extremt för honom, ägnade han sig åt ”luftbad”.

Det gick ut på att han mellan 30 minuter och en timme varje morgon satt på en stol i sin kammare, helt näck, och lät sig omslutas av kylig morgonluft medan han skrev eller läste. Detta fick honom att känna sig upplivad, kraftfull, och upp till brädden laddad med inspiration.

Vad kan dessa inblickar lära oss? 

Eftersom jag personligen inte är sugen på att testa någon av metoderna, får läxan bli att skapandeprocessen ser olika ut för oss alla. Til syvende og sidst handlar det ju faktiskt bara om en enda sak: Att få ur sig orden.

Känns Stephen Kings skrivschema på 2 000 ord (eller de 1 000 ord som han är ”snäll” nog att ge läsarna i läxa) för överväldigande, kan man finna tröst i att Hemingway skrev 500 ord om dagen, eller i att skrivcoachen/indieförfattaren Monica Leonelle förespråkar små skrivsprintar à åtta minuter stöten. Enligt ett vida spritt skämt var James Joyce väldigt produktiv om han en dag skrev sju ord, men då uppstod å andra sidan ångesten över i vilken ordning de skulle komma.

Whatever works, works. Skippa metoder som får dig att tappa livskraft, energi och skrivlust – anamma dem som håller dig nyfiken och glad. 

Vill du läsa mer om olika författares skrivprocesser, både sanslösa och inspirerande sådana? Då kan jag rekommendera boken Daily Rituals: How artists work av Mason Currey; en rolig läsupplevelse som får dig att fundera på vilka metoder som du själv skulle kunna använda för att maxa din produktivitet. Myten om den gudabenådade författaren som häller ur sig blivande klassiker varje dag utan vare sig möda eller stress, tja … låt oss bara säga att boken ger dig några extra vagnslaster salt att smaka av den med.

Finns både digitalt och papriellt hos Amazon,  Bokus och Adlibris, samt att låna på somliga svenska bibliotek.


Läs även andra bloggares tankar om , , , , och .