Bröllopsdagen

Det är omöjligt att avgöra på våra ungdomliga plyten – om man inte snappar upp blickarna som numera är döda som gråsten, vill säga – men vi har faktiskt varit gifta i tio år! I går firade vi bröllopsdagen på Arkens spa här i Göteborg; mitt livs första spavistelse, och jag gillade i princip allt, från ångbastun till ljusterapin. När vi kom till själva spat från vårt hotellrum i samma byggnad bannade jag visserligen mig själv en kort stund för att inte ha tagit med min bok (tänk att läsa i en av deras varmstensbäddar!), för det fick man tydligen göra, men sällskapet var fint nog för att jag snart skulle glömma den lillgrämelsen.

Mörbultad av bubbelpoolen och vimsig av gårdagens champagne kunde det lätt ha blivit så att jag inte fått något arbete gjort i dag. Men! Med min nya arbetsrutin, där jag ägnar minst en pomodoro (25 minuter, se min bloggpost om metoden här) åt varje viktigt moment dagligen, hur opeppad jag än är, lyckades jag ändå ha en produktiv förmiddag med skrivande, research, språkstudier och nöjesläsning.

Det har visat sig vara en gynnsam inställning till arbetet. 25 minuter kanske inte verkar mycket, men lägger man ihop alla dessa småblock efter en vecka, en månad, ett halvår, så blir det till sist en ansenlig massa tid som har ägnats åt uppgifterna. Man lurar på så vis sin inre Mårten Gås – och den latmasken drar jag gärna vid näsan lite oftare.


Läs även andra bloggares tankar om , , , , , , , , och .

Annonser

Parkinsons lag

Parkinsons lag innebär att tidsåtgången för en uppgift expanderar eller krymper beroende på hur mycket tid du har på dig att utföra den. Även om det kanske inte finns några vetenskapliga belägg bakom regeln, tror jag att den beskriver någonting djupt mänskligt.

I alla fall bör världens alla prokrastinerare känna igen sig i att en uppgift som man har två veckor på sig med, faktiskt kan påbörjas och avslutas under en natt (en jobbig och sömnlös natt visserligen). Eller som ett senare tillägg till lagen säger: ”Väntar du till sista minuten, tar uppgiften bara en minut att göra” (engelskspråkiga wikipedia).

Min mest produktiva period var när jag hade ett vanligt nio till fem-jobb som gymnasielärare och behövde ägna tidiga morgnar åt att skriva mina noveller och andra texter. När jag sedan blev frilansjournalist och fick planera min arbetsdag hur jag själv behagade, blev det mycket sällan något skönskrivet gjort. Andra vittnar om att ett föräldraskap har gjort under för skrivandet, just eftersom det stora ansvaret har tvingat dem till att planera sina skrivsessioner (och sedan verkligen skriva).

Vad tror ni? Finns det någonting som för mycket frihet vad gäller det kreativa skrivandet? Har ni liksom jag fallit offer för Parkinsons lag?


Läs även andra bloggares tankar om , , , och .

Beyoncé om skrivkonsten

I går såg jag Beyoncés konsert på Friends arena i Stockholm. Träningsvärk, illaluktande skor och allmän slapphet kommer följaktligen att prägla den här veckan! Elva timmar efter att de sista raderna till Halo klingat ut kan jag knappt ha datorn i knät utan att blåmärkena gör sig påminda.

Inför konserten skrev jag en text om Beyoncé för Göteborgs-Posten, där jag bland annat gick in på hennes textförfattande:

På salongen Headliners som Tina Knowles ägde var frisörsstolarna rena biktbåsen och Beyoncé kunde, med barnets passion, ägna timmar åt att tjuvlyssna. Samtalen handlade alltid om män; supande och spelande män, män med temperament, män med älskarinnor.

– Kvinnor hos frisören är mycket öppenhjärtiga, säger hon som vuxen i en intervju med Elle. De tittar i modetidningar och lyssnar på Anita Baker och pratar om sina otrogna karlar. Det är saftiga berättelser.

Att detta saftiga borde göras om till goda sångtexter visste hon instinktivt, och redan som 9-åring började hon därför att skriva. Kvinnors självständighet och styrka, i synnerhet svarta kvinnors, blev ett av de centrala inslagen i hennes lyrik, och är det än i dag.

Unga flickor, svarta som vita, skriver nu ner Beyoncés texter i sina dagböcker, nynnar ”Who run the world? Girls!”, och läser med pekfingret som stöd de intervjuer där idolen kallar sig själv för modern feminist.

Anekdoten finns i Anna Pointers Beyoncé-biografi, som i allt var ett rätt tråkigt läs, mer en oförblommerad hyllning och väntext än en riktig levnadsskildring.

Springsteen om skrivkonsten

I kväll ska jag se Bruce Springsteens Ullevi-konsert för GP:s räkning, och tänkte därför att jag i enlighet med det som blivit bloggens tema kunde delge er några citat av honom om hans skrivande.

Mot slutet av 1970-talet, mellan albumen Born to run (1975) och Darkness on the edge of town (1978) upptäckte Springsteen författaren Flannery O’Connor och hennes mörkt komiska familjeberättelser som utspelar sig i den amerikanska södern. Han tog intryck av dem, och även av noirförfattare som James M. Cain, vars ängsliga personer (i till exempel The postman always rings twice och Double indemnity) artisten kände ett nära släktskap med.

”De stod liksom i samklang med mitt intre liv och det jag varit med om i barndomen […]. Marken drogs alltid bort under fötterna på de där noirhjältarna”

Peter Ames Carlin skriver vidare i sin artistbiografi, som heter Bruce kort och gott (Månpocket 2013), att undergångsstämningen i noirlitteraturen fick Springsteen att tänka på sin katolska uppfostran.

”Den där känslan av att nån trängde sig på och ville krossa en och att man inte kunde komma loss” [säger Bruce]. Vad kunde vara mer noir än att leva i en värld övervakad av en våldsam gud vars medvetande är lika outgrundligt som hans allseende öga är fördomsfullt?

 

Gällande själva hantverket hade Springsteen läst en kurs i kreativt skrivande under ungdomsåren, och lovorden från läraren gav honom ett visst självförtroende. Bandmedlemmarna berättar om en anteckningsbok han bar med sig och i vilken han konstant antecknade betraktelser och stiliga formuleringar som han sedan kunde inlemma i sina låtar. Tidigt, inför det första albumet Greetings from Asbury Park (1973), satt han också ofta med synonymordboken i knät, fast besluten att utöka sitt ordförråd och variera lyriken. I biografin nämns synonymordboken bara vid ett tillfälle, vilket nog betyder att Springsteen, allt eftersom han arbetade, fick mer flyt i skrivandet samt började lita på att hans befintliga ordförråd räckte till.

”När skrivandet går bra vet man inte riktigt hur man bär sig åt”, säger Bruce. ”Eller om man någonsin kommer att kunna göra det igen. Man letar efter det där som man inte kan förklara. Det där som ger liv och karaktär åt människorna eller den situation man beskriver. Och för att hitta det måste man få kontakt med mer än … ja, det är åtminstone inte matematik alltihop. Det måste in en gåtfull dimension. När man uppnår det där som liksom är nåt tredje, så är det som om ett plus ett blev tre”.

 

Visa ord från en av rockens många poeter.


Läs även andra bloggares tankar om , , och .

Pomodoro-metoden mot prokrastinering och tidsbrist

Piers Steel, professor i organisationspsykologi vid Calgarys universitet i Kanada, beskriver prokrastinering så här:

”Prokrastinering är att medvetet välja att fördröja ett tilltänkt handlingsförlopp trots vetskapen om att det kan leda till negativa konsekvenser”. (Citerad av Alexander Rozental och Lina Wennersten i boken Dansa på deadline, Natur & Kultur 2014)

Det är ett beteende som många kreativa människor kan känna igen sig i. Enligt min erfarenhet rör det sig sällan om lättja – snarare tvärtom. Många i min umgängeskrets som erkänner sig vara prokrastinerare av rang har fullspäckade scheman och ständigt nya projekt på gång.

Istället handlar det om ett slags snedvriden perfektionism.

Som skribent kan man ha det perfekta ämnet och en grandios plan över vilka känslor man vill väcka med sin text, med vilka medel man ska uppnå det och hur slutresultatet överlag ska bli. Men när man väl sätter sig vid skrivbordet vilar fingertopparna ändå över tangenterna. Ingenting kommer ut. Kanske skriver man ner en mening, känner sig kolossalt missnöjd och suddar genast bort den igen. Plötsligt är mobiltelefonen övermänskligt lockande.

Risken för att resultatet inte kommer att motsvara de högt ställda förväntningarna håller en tillbaka, och gör en mottaglig för distraktion. Timmar ägnas åt att ladda inför uppgiften, ofta med Facebook, tv eller andra mer lättskötta uppgifter (till exempel har lägenheten aldrig sett så städad ut, blommorna så levande, glansiga och välvattnade, som när jag skrev c-uppsats i litteraturvetenskap).  Och innan man vet ordet av (ett uttryck som inte riktigt stämmer i det här fallet, eftersom processen är extremt långsam och plågande), är dagen före deadline här och man tvingas panikskriva sin text.

Då går det minsann – för ett resultat måste man trots allt ha när klockan säger ping.

Det är för att undvika sådana här situationer som pomodoro-metoden är så nyttig. Själv började jag använda den för bara några månader sedan, och jag är helt hänförd över resultatet.

Pomodoro uppfanns på 1980-talet av dåvarande collegestudenten Francesco Civillo, i hans jakt efter en metod att kunna stänga ute yttre krav, studera mer intensivt och därmed öka sin produktivitet. Sedan dess har den spridits rejält, och används nu av allt från poeter till framgångsrika företagsledare.

Det bästa med pomodoro är att den är så demokratisk i sin billighet. Allt du behöver är en penna, något att anteckna på och en timer. Civillo själv använde en äggklocka formad som en tomat. Därav metodens namn; pomodoro betyder nämligen tomat på italienska.

Såhär går det till:

1. Du behöver en timer, en penna och ett papper.

2. Välj en uppgift från din att-göra-lista.

3. Dela upp arbetet i olika segment som du kan mäta längden på med din timer. Jag brukar göra det enkelt för mig genom att skriva på min text i 25 minuter (vilket är längden på en traditionell pomodoro-session), och nästa gång bara ta vid där jag slutade. Andra varianter kan vara att man skissar på karaktärer i en pomodoro, gör en plan över romanens intrig i nästa, och så vidare. Du får känna efter vad som passar bäst för dig.

4. Arbeta fokuserat tills timern ringer och sessionen är slut. Får du en idé till en novell eller en artikelserie medan klockar tickar? Anteckna den snabbt och återvänd till din pomodoro. Kommer du på att din morbror fyller år? Anteckna att du ska ringa honom när du är klar – och återvänd till din pomodoro. Det är 25 minuters absolut fokus du har skrivit på för, inte Vansbrosimmet. Du kan klara det.

5. När klockan ringer: Ta en kort paus (traditionellt fem minuter). Har du ägnat dig åt tankearbete kan det vara bra att göra någonting fysiskt, och vice versa. En ganska stor del av mina pauser har visat sig gå åt till toalettbesök och kaffebryggande.

6. Efter fyra sessioner eller pomodoros tar du en längre paus på 15-30 minuter. Sedan börjar du om igen.

När du har använt tekniken i några dagar kommer du troligen att känna dig mindre stressad, och kanske också lite mer produktiv. Jag brukar inleda min dag med en pomodoro på 25 minuter direkt när jag stiger upp. Sedan gör jag kaffe, går ut på en kort hundpromenad och snyggar till mig lite, innan jag sätter mig framför skrivbordet igen.

Timern (den lilla deadlinen) underlättar rejält när jag måste koncentrera mig på något. ”Det är ju bara 25 minuter, det pallar jag” kan jag inledningsvis tänka. Sedan blir det en kvart, sedan fem minuter. Under de sista minuterna får jag ofta en ruschkänsla och försöker få ner så många ord på pappret som möjligt innan det är dags för paus.

Vid sidan om sin undergörande verkan mot prokrastinering, är pomodoro också ett bra verktyg mot ett av den moderna, kreativa människans största problem, nämligen att finna tid till att skapa. Oavsett hur mycket du har på jobbet, hur stökig din lägenhet är och hur osnutna ungarna råkar vara just i dag, är det svårt att inte kunna motivera sig för åtminstone en liten pomodoro om dagen, säg åtta minuter, då du arbetar fokuserat. Skriver du varje dag blir det till slut en uppbygglig massa ord som du kan lägga till ditt skrivprojekt.

Har du ett dagjobb kan du lägga upp det så att du liksom jag avverkar en pomodoro av valfri längd direkt på morgonen, sedan tar en eller två till när du kommer hem. Kanske också klämmer in en minipomodoro a 8-10 minuter på lunchrasten beroende på hur pigg du känner dig, eller varför inte på spårvagnsresan hem.

Att skriva på sitt hjärteprojekt fyra-fem timmar om dagen är väl kul för dem som kan och orkar. Vi andra tar vad vi får.

Om du inte vill använda en vanlig äggklocka (herregud, tänk att skriva till det tickandet?) kan du nyttja klockan på din dator, eller någon av de otaliga pomodoro-appar som finns. Jag har appen Be Focused Pro till min mac, iphone och ipad – en avskalad liten sak som jag varmt kan rekommendera. Här hittar du gratisversionen till Iphone.


Läs även andra bloggares tankar om , , , , , , , , , och .

Tvättstugemetoden, eller Att inte duka under

Den stora fördelen med att arbeta som frilansande skribent är friheten. Du kan lägga upp din arbetsdag precis hur du vill, och dessutom utföra större delen av jobbet från vardagsrumssoffan eller ett arbetsrum hemma i din lägenhet. Det är en frihet som, när den används på bästa sätt, lösgör tid, skapar lugn och möjliggör roliga projekt. Uppriktigt sagt är det underbart.

Men inte bara. Det finns förstås baksidor (aldrig får man vara helt nöjd). Några av dessa har jag lärt mig hantera allt eftersom. Andra kämpar jag fortfarande med.

En av de mest utmattande är att du nästan alltid står helt själv när det stormar. Skriver du en recension eller krönika som inte faller i god jord hos somliga, och någon kritiserar dig i en blogg, rivaliserande dagstidning eller, i värsta fall, på Twitter (där tonen kan bli absurt hätsk och sårande), har du ingen kollega vid ett skrivbord intill som kan klappa dig på axeln och säga ”vilken idiot, skit i det där”, eller berätta om ett tillfälle då den själv råkade ut för samma sak.

Till skillnad från de anställda journalisterna kan du ofta bara förlita dig på din egen självkänsla och hoppas att den står pall; försöka intala dig själv att texten och reaktionerna inte är du. Att du har förmågan att ta till dig den del av kritiken som är konstruktiv samtidigt som du blundar för trollen.

Ja, du har rätt: Det är lättare sagt än gjort.

Hur gör man då?

Hur tar man sig ut på andra sidan?

När jag har utvecklat en helt felfri metod ska jag se till att meddela det. Sanningen att säga, kan jag fortfarande bli helt tillplattad efter negativ respons. Det händer att jag tar den som ett fullständigt underkännande av min talang och förmåga, istället för vad den egentligen är: en ofrånkomlig del av att leva i semioffentligheten.

På sistone har jag funnit tröst i någonting min mamma sa när vi talade i telefon för några månader sedan. Det var inte menat som ett råd; hon sa det i förbigående, mer som en reflex grundad i hela hennes livsfilosofi än någonting som skulle vägleda mig i mitt arbete. Men detta är en tjusig egenhet hos de äldre generationerna: De besitter enorm livsvisdom, allihopa. Det gäller bara att ha öronen med sig vid de tillfällen den slinker ut.

Jag hade just berättat för henne om en konflikt som uppstått mellan mig och en annan hyresgäst i husets tvättstuga. Det är onödigt att tråka ut er med detaljerna (bland annat hotades det med att ringa fastighetsskötaren!), men dispyten rörde i alla fall torkrummet och om det var okej eller inte att lämna kvar kläderna där under den första timmen av nästa hyresgästs tvättid. Damen i fråga var på inte-okej-sidan, och liksom alla uppfordrande lappar hon genom åren tejpat upp, förde hon fram sin ståndpunkt med en vildsint passion.

”De har så liten värld”, suckade mamma när jag nämnde det. ”Gamla, ensamma människor. Allt de har är tvättstugan.”

Efter att vi hade lagt på funderade jag över vad hon sagt, och varför det resonerade så i mig. Insikten slog mig att vi frilansskribenter på sätt och vis också är pensionärer med tvättstugor. Att även våra världar kan vara så väldigt, väldigt små ibland.

Vid de tillfällen jag har försökt berätta för släkt och vänner om någonting tråkigt som inträffat i min mediebubbla, har det sällan hjälpt. Jag möts av oförstående. ”Men alla kan ju se det!”, försöker jag. ”Internet försvinner ju ingenstans, det som står där är för evigt”. På sin höjd får jag då en tycka synd om-blick, sedan byts snabbt samtalsämne till någonting mer angeläget.

Vännerna med andra jobb har förstås aldrig behövt tänka över det där med personliga varumärken, och inte en enda gång i sitt liv känt en befogad rädsla för att hamna i ett minidrev på Twitter. Inte heller begriper de hur svårt det kan vara för en skribent att frikoppla sig från sin egen text. Att ett felplacerat kommatecken eller olycklig upprepning kan få upphovsmannen att bli fysiskt illamående, och någons omdöme påverka en hel dag.

Vännerna förstår inte eftersom det utspelar sig i en så liten värld.  De tycker inte att det är viktigt,  därför att det på det stora hela faktiskt inte är det.

När jag klagar och ojar mig, helt övertygad om att mitt liv (eller åtminstone min karriär) är slut nu, att jag lika gärna kan flytta tillbaka till Norrland och livnära mig som kommunikatör åt någon pelletsförsäljare istället för att ägna mig åt journalistik, hjälper det att tänka så: Tobias, just nu är du en tant som gormar i tvättstugan. Din vurpa är inte på liv och död, varken för dig eller någon annan, och en gliring är inte ett brännmärke.

Det tröstar att tänka så. Litet grand i alla fall.

Dessutom tror jag att det på sikt kan göra mig till en mer inkännande människa.

Nästa gång jag möter min nemesis, hon med skräckväldet i tvättstugan, överväger jag till och med att le. Ett vänligt, medförstående leende, som säger: ”jag fattar”.

– – –

Tips: I min intervju med mediestrategen Brit Stakston för GP berättar hon om journalister som rasar ihop när de hittar negativa utlåtanden om sig på internet. Hon säger också att skriven kritik känns mycket mer än utsagd sådan. Den texten kan du läsa här. 


Läs även andra bloggares tankar om , , , , , , och .