Parkinsons lag

Parkinsons lag innebär att tidsåtgången för en uppgift expanderar eller krymper beroende på hur mycket tid du har på dig att utföra den. Även om det kanske inte finns några vetenskapliga belägg bakom regeln, tror jag att den beskriver någonting djupt mänskligt.

I alla fall bör världens alla prokrastinerare känna igen sig i att en uppgift som man har två veckor på sig med, faktiskt kan påbörjas och avslutas under en natt (en jobbig och sömnlös natt visserligen). Eller som ett senare tillägg till lagen säger: ”Väntar du till sista minuten, tar uppgiften bara en minut att göra” (engelskspråkiga wikipedia).

Min mest produktiva period var när jag hade ett vanligt nio till fem-jobb som gymnasielärare och behövde ägna tidiga morgnar åt att skriva mina noveller och andra texter. När jag sedan blev frilansjournalist och fick planera min arbetsdag hur jag själv behagade, blev det mycket sällan något skönskrivet gjort. Andra vittnar om att ett föräldraskap har gjort under för skrivandet, just eftersom det stora ansvaret har tvingat dem till att planera sina skrivsessioner (och sedan verkligen skriva).

Vad tror ni? Finns det någonting som för mycket frihet vad gäller det kreativa skrivandet? Har ni liksom jag fallit offer för Parkinsons lag?


Läs även andra bloggares tankar om , , , och .

Annonser

Ray Bradbury, en fenomenalt driven 12-åring

Ray Bradbury var en makalöst produktiv science fiction-författare, som under sitt 91-åriga liv (han gick bort 2012) skrev otaliga noveller, romaner och filmmanus som kom att bli mycket inflytelserika inom genren. Det är klart att en karl så kreativ, så produktiv, så briljant, borde ha en hel del att lära ut om skrivande. Inte sant? Därför blev jag uppspelt vid upptäckten av en samling essäer Bradbury skrivit under samlingsnamnet Zen in the art of writing (ung. Zen i skrivandets konst, 1990).

Visst har Bradbury en hel del matnyttiga tips – framförallt kan han konsten att inspirera, och är väldigt övertygande i sitt resonemang att allting man gör halvhjärtat bara blir halvbra – men han gör ett ödesdigert misstag i sin bok. I en av de första essäerna medger nämligen Bradbury, svart på vitt, att han från tolv års ålder var helt klar över vad han ville ägna sitt liv åt. Då började han med sin dagliga övning: Att skriva 1 000 ord per dag.

Stanna nu upp och läs de sista raderna på föregående stycke igen.

Bradbury visste som tolvåring vad han ville göra, och satte fart.

Tolv!

Så sent som efter min 29-årsdag var jag övertygad om att jag skulle ägna även återstoden av mitt liv åt att undervisa tonåringar i svenska och historia. Tre år senare sitter jag här framför min dator, och skriver långrandiga tyckartexter för tidningar. Inom vilket fält ska jag förtjäna mitt levebröd om tio år? Sorgligt nog vet jag inte, kan inte veta. Professionell karate, svärdfiskodling, lockbete åt hemvärnet. Buktalare? Fakir? Bankir? Allt är möjligt (nåja).

Att någon som ägnat hela livet åt att skriva professionellt, och aldrig har behövt kämpa fram en arbetsdisciplin, ska undervisa dem som velat och krumbuktat sig fram känns knepigt. Effekten kan lätt bli samma som när dåvarande finansministern Ann Wibble 1990 rådde varje svensk arbetare att ha åtminstone en årslön på banken, eller för att ta ett ännu mer klassiskt exempel, som Marie Antoinettes påstådda förvåning över att de svältande bönderna i Frankrike helt enkelt inte bara åt bakelser.

”Att inte skriva är, för många av oss, att dö”, skriver Bradbury. Och det kanske stämde för honom. Men för andra? För mig? Om jag helt skulle lägga av med skrivandet är jag säker på att jag skulle bli uttråkad, ledsen, kanske till och med deprimerad. Men jag skulle knappast dö.

Människor som alltid har kunnat gå ner i spagat är möjligen inte de som är bäst lämpade att lära andra hur man gör. ”Det är bara att tänja” – jo tjena.


(PS. Bara så att ingen förvirring ska råda: Det här var bara en första bitter reflektion över en enskild aspekt i boken. Många av Bradburys essäer är faktiskt underbara. Jag lär få anledning att återvända till dem i den här i bloggen. DS.)


Läs även andra bloggares tankar om , , , och .

Beyoncé om skrivkonsten

I går såg jag Beyoncés konsert på Friends arena i Stockholm. Träningsvärk, illaluktande skor och allmän slapphet kommer följaktligen att prägla den här veckan! Elva timmar efter att de sista raderna till Halo klingat ut kan jag knappt ha datorn i knät utan att blåmärkena gör sig påminda.

Inför konserten skrev jag en text om Beyoncé för Göteborgs-Posten, där jag bland annat gick in på hennes textförfattande:

På salongen Headliners som Tina Knowles ägde var frisörsstolarna rena biktbåsen och Beyoncé kunde, med barnets passion, ägna timmar åt att tjuvlyssna. Samtalen handlade alltid om män; supande och spelande män, män med temperament, män med älskarinnor.

– Kvinnor hos frisören är mycket öppenhjärtiga, säger hon som vuxen i en intervju med Elle. De tittar i modetidningar och lyssnar på Anita Baker och pratar om sina otrogna karlar. Det är saftiga berättelser.

Att detta saftiga borde göras om till goda sångtexter visste hon instinktivt, och redan som 9-åring började hon därför att skriva. Kvinnors självständighet och styrka, i synnerhet svarta kvinnors, blev ett av de centrala inslagen i hennes lyrik, och är det än i dag.

Unga flickor, svarta som vita, skriver nu ner Beyoncés texter i sina dagböcker, nynnar ”Who run the world? Girls!”, och läser med pekfingret som stöd de intervjuer där idolen kallar sig själv för modern feminist.

Anekdoten finns i Anna Pointers Beyoncé-biografi, som i allt var ett rätt tråkigt läs, mer en oförblommerad hyllning och väntext än en riktig levnadsskildring.

Springsteen om skrivkonsten

I kväll ska jag se Bruce Springsteens Ullevi-konsert för GP:s räkning, och tänkte därför att jag i enlighet med det som blivit bloggens tema kunde delge er några citat av honom om hans skrivande.

Mot slutet av 1970-talet, mellan albumen Born to run (1975) och Darkness on the edge of town (1978) upptäckte Springsteen författaren Flannery O’Connor och hennes mörkt komiska familjeberättelser som utspelar sig i den amerikanska södern. Han tog intryck av dem, och även av noirförfattare som James M. Cain, vars ängsliga personer (i till exempel The postman always rings twice och Double indemnity) artisten kände ett nära släktskap med.

”De stod liksom i samklang med mitt intre liv och det jag varit med om i barndomen […]. Marken drogs alltid bort under fötterna på de där noirhjältarna”

Peter Ames Carlin skriver vidare i sin artistbiografi, som heter Bruce kort och gott (Månpocket 2013), att undergångsstämningen i noirlitteraturen fick Springsteen att tänka på sin katolska uppfostran.

”Den där känslan av att nån trängde sig på och ville krossa en och att man inte kunde komma loss” [säger Bruce]. Vad kunde vara mer noir än att leva i en värld övervakad av en våldsam gud vars medvetande är lika outgrundligt som hans allseende öga är fördomsfullt?

 

Gällande själva hantverket hade Springsteen läst en kurs i kreativt skrivande under ungdomsåren, och lovorden från läraren gav honom ett visst självförtroende. Bandmedlemmarna berättar om en anteckningsbok han bar med sig och i vilken han konstant antecknade betraktelser och stiliga formuleringar som han sedan kunde inlemma i sina låtar. Tidigt, inför det första albumet Greetings from Asbury Park (1973), satt han också ofta med synonymordboken i knät, fast besluten att utöka sitt ordförråd och variera lyriken. I biografin nämns synonymordboken bara vid ett tillfälle, vilket nog betyder att Springsteen, allt eftersom han arbetade, fick mer flyt i skrivandet samt började lita på att hans befintliga ordförråd räckte till.

”När skrivandet går bra vet man inte riktigt hur man bär sig åt”, säger Bruce. ”Eller om man någonsin kommer att kunna göra det igen. Man letar efter det där som man inte kan förklara. Det där som ger liv och karaktär åt människorna eller den situation man beskriver. Och för att hitta det måste man få kontakt med mer än … ja, det är åtminstone inte matematik alltihop. Det måste in en gåtfull dimension. När man uppnår det där som liksom är nåt tredje, så är det som om ett plus ett blev tre”.

 

Visa ord från en av rockens många poeter.


Läs även andra bloggares tankar om , , och .

Bot mot skrivkramp: Seventh Sanctums slumpgeneratorer

I podcasten The Portfolio Life intervjuades häromdagen författaren Jeff Goins om vilka hans inspirationskällor är. Själva skrivandet föder idéerna, sa Goins i avsnittets slutkläm, och som styrkande exempel använde han Michelangelos berömda citat om hur statyn David kom till:

”Det var lätt. Jag karvade bara bort delarna av stenen som inte var David.”

(Det råder delade meningar om Michelangelo verkligen sa detta – för en uttömmande granskning, se Quote investigator)

Kort sagt: Jeff hackar bara på tills hans David börjar visa sig på sidan. Till skillnad från bilar, kan författare faktiskt köra på tom tank och ändå lyckas få upp farten till slut, för att sedan köra och köra och köra. Om det inte gick, skulle knappast författare som Stephen King, Julia Cameron och Anne Lamott (som ligger bakom underbara hantverksboken Bird by bird) förespråka metoden.  Goins befinner sig alltså i gott sällskap.

Att som vissa böcker framställa det som att det i grunden finns två olika sorters författare – den som planerar och den som improviserar – är dock att hårdra det rejält. Improvisationsskrivande blir trots allt mycket lättare om författaren åtminstone har ett hum om vart berättelsen ska ta vägen, medan en tät skiss utan möjlighet till utvikelse lätt kan döda skrivlusten – och vi vet ju alla hur viktig den är att hålla vid liv!

I en kommentarstråd till Carola Strömstedts skrivblogg förespråkar hon just en sådan blandform. Det blir lättare att arbeta efter en plan, tycker Carola, men vill ändå ge sig själv möjligheten att ”följa kaninspår” – hennes namn för de plötsliga infallen som kan uppstå under skrivandet. Det är ett fint begrepp för fenomenet, för följer man kaninspår, kanske man till sist ramlar i ett hål som likt Alice och slussas till oanade  platser.

Vid de tillfällen då man sitter där framför skärmen utan vare sig en karta eller något kaninspår att följa, kan det emellertid vara nyttigt att stimulera inspirationen med yttre medel. Ett sätt att göra det på redogör jag för nedan.

Seventh Sanctums skrivpromptar

Henrik Fexeus berättar följande anekdot i sin bok Bli kreativ på en timme (Bokförlaget Forum, 2012):

”Jag intervjuade [musikern Johan Kling] för några år sedan och då berättade han att han upplevde ett problem med dagens musikproduktion. I och med den nya tekniken finns precis allt inom räckhåll. Och det är lätt att gå vilse när allt är möjligt. Därför använde han sig systematiskt av slumpmässiga begränsningar för att tvinga fram kreativa lösningar. Till exempel att en viss låt enbart fick spelas in med blå instrument eller ljudkällor. Ville de ha trummor och trummorna inte var blå var de tvungna att slå på något annat blått  som fanns i studion. På så sätt kunde han få fram ljudbilder och nya idéer som vi aldrig hade fått höra annars.”

Hur gör man då som författare för att begränsa sig på samma sätt? Använder enbart blå pennor när novellen ska skrivas? Nä, det vore att göra det lite väl lätt för sig.

Ett populärt sätt för skönlitterära skribenter att minska antalet möjliga fält är istället användandet av så kallade writing prompts; förstameningar eller koncept som vägleder en att skriva en viss sorts berättelse. En väldigt fiffig sajt för sådant, Seventh sanctum, har ett knippe generatorer av alla upptänkliga slag. 

Här är några slumpmässigt genererade story-koncept som jag nyss fick via sidan: 

  1. This is an epic about love. The story is about a rat-catcher, a soldier, a boatman, and a shaman who has a crush on a psychologist. It takes place in a tourist town in South America. The critical element of the story is a misunderstanding. The destruction of a magical artifact plays an important role.
  2. This is a road trip story about tradition and the need of intimacy versus the need for independence. The story is about a chemical engineer who hates animals. It takes place in a magical part of our universe. The story begins with the discovery of a lost item, climaxes with a tragedy, and ends with a sport being played. A temporal paradox plays a major role in the story.
  3. This is a tale about how people are all very different. The story is about a rat-catcher and a philosophical magician. It takes place on an ocean planet in an intergalactic empire. The crux of the story involves a compromise. The internet plays a major part in the story.

I en generator som presenterar mer avskalade förslag fick jag:

  1. The theme of this story: serious comedy. The main characters: unfriendly manager and arrogant accountant. The major event of the story: party.

I generatorn ”envisioner” blev det nog ännu bättre. Eller vad sägs om:

  1. A fusion of the story of Rapunzel and the legend of Hiawatha.
  2. The story of Rapunzel envisioned as a high-school comedy tale.
  3. The story of Jack and the Beanstalk being about a group of vampires.
  4. The legend of the Golem envisioned as a mockumentary tale.

Och ett klick på Seventh Sanctums what if-inator gav bland annat det här:

Tänk om …

  1. …Jack the Ripper was responsible for computer games?
  2. …Marquis De Sade was connected to Cleopatra by a magical artifact?
  3. …Teddy Roosevelt was killed by Saint Francis?
  4. …the American Revolution involved necromancers?
  5. …the Renaissance happened after the inventon of the Compact Disc?

Som ni märker finns det goda möjligheter att genom Seventh Sanctum rucka på skrivkrampen och få uppslag till allehanda berättelser, samt övningsuppgifter till era skrivcirklar och dylikt. 

Efter att ni har avverkat skrivavdelningen på sajten, kan ni gå vidare med andra generatorer som finns där – till exempel den för fantasyraser, maträttsgeneratorn, eller de slumpmässigt generade superhjältenamnen. Förslagen kan ibland bli riktigt dråpliga – och ni vet ju att också goda skratt kan ha undergörande verkan för inspirationen.

Berätta gärna vilka roliga förslag ni fick under ert besök på sidan och om ni blev inspirerade!


Läs även andra bloggares tankar om , , , , , och .