Sunda och mindre sunda skrivprocesser

I en kommentar till Vimmelmamman Lotta Grays blogg erinrade jag mig Stephen Kings arbetsgång, som han nämner i sin (fantastiska) handbok Att skriva: En hantverkares memoarer.

Den monstruöst produktive bestsellerförfattaren King hamrar varje dag ut 2 000 ord, och det med hårdrock spelande på extremt hög volym i bakgrunden. Musiken, berättar han, är ett sätt att stänga ute omvärlden – en metod som han säkert upptäckte när han skrev sin debutroman Carrie till torktumlarnas stånk och dån på den lokala tvätterian. 

Andra författare som skriver till musik gör spellistor med låtar som passar stämningsläget i den scen som de ska ägna arbetssessionen åt, och svenske författaren Andreas Roman menade i sin romanskola (ordvitsen avsiktlig), som förut gick att hitta i pdf-format på hans webbsida, att en författare borde skapa hela soundtracks till sina projekt som den sedan konstant kan lyssna på under den kreativa processen.

Ett roligt råd tycker jag, även om jag själv inte klarar av att ha låtar med sång i hörlurarna när jag skriver; det blir för distraherande. Istället har jag min instrumentala Spotify-spellista för att skärma av. Soundtracket sparar jag till lägenhetsstäd, fönsterputsning, hundpromenader och spårvagnsresor. 

Hur som helst:

Vimmelmammans inlägg fick mig i alla fall att fundera lite över skrivprocesser; ett ämne som alltid är roligt att läsa om för den som själv skapar. 

Ta till exempel Thomas Wolfe, en amerikansk romanförfattare som avled redan vid 38 års ålder efter att ha drabbats av lunginflammation, men som under sin korta tid på jorden hann publicera fyra (långa!) romaner, en hel del pjäser, samt vagnslaster med noveller.

I ett brev till sin förläggare 1930 berättar Wolfe om en vistelse på ett hotell, där han slitit i en timme för att kunna få ner ord på pappret. Till sist gav han upp, klädde av sig och gjorde sig redo att sova … bara för att ögonblicket senare sprinta tillbaka till skrivmaskinen. Han skrev sedan hela natten i feberaktig inspiration.

När han försökte förstå vad som hade hänt, mindes författaren att han stått vid fönstret alldeles innan han skulle krypa ner i sängen. Där hade han tankspritt smekt sitt könsorgan. Den ”trygga manlighetskänslan” som det här gav honom, menade Wolfe måste vara anledningen till att tröttheten försvunnit och att han landat i ett så gynnsamt kreativt rus.

Filosofen Sören Kierkegaards taktik var mer kemisk än kroppslig. Efter en lång promenad brukade han fylla en kaffekopp med så mycket socker att pulverberget reste sig över kanten. Sedan hällde han kaffe över hälsofaran, blandade allt till en brun, sirapsliknande sörja, och halsade brygden. Ett ögonvittne berättar att han efter den här dagliga ritualen var darrig i hela kroppen – men också produktiv.

Benjamin Franklin, uppfinnaren och författaren, hade en favoritritual som han genomförde dagligen för att hålla sig energisk. Eftersom han ansåg att isvattenbad, en av 1700-talets stora flugor, var för extremt för honom, ägnade han sig åt ”luftbad”.

Det gick ut på att han mellan 30 minuter och en timme varje morgon satt på en stol i sin kammare, helt näck, och lät sig omslutas av kylig morgonluft medan han skrev eller läste. Detta fick honom att känna sig upplivad, kraftfull, och upp till brädden laddad med inspiration.

Vad kan dessa inblickar lära oss? 

Eftersom jag personligen inte är sugen på att testa någon av metoderna, får läxan bli att skapandeprocessen ser olika ut för oss alla. Til syvende og sidst handlar det ju faktiskt bara om en enda sak: Att få ur sig orden.

Känns Stephen Kings skrivschema på 2 000 ord (eller de 1 000 ord som han är ”snäll” nog att ge läsarna i läxa) för överväldigande, kan man finna tröst i att Hemingway skrev 500 ord om dagen, eller i att skrivcoachen/indieförfattaren Monica Leonelle förespråkar små skrivsprintar à åtta minuter stöten. Enligt ett vida spritt skämt var James Joyce väldigt produktiv om han en dag skrev sju ord, men då uppstod å andra sidan ångesten över i vilken ordning de skulle komma.

Whatever works, works. Skippa metoder som får dig att tappa livskraft, energi och skrivlust – anamma dem som håller dig nyfiken och glad. 

Vill du läsa mer om olika författares skrivprocesser, både sanslösa och inspirerande sådana? Då kan jag rekommendera boken Daily Rituals: How artists work av Mason Currey; en rolig läsupplevelse som får dig att fundera på vilka metoder som du själv skulle kunna använda för att maxa din produktivitet. Myten om den gudabenådade författaren som häller ur sig blivande klassiker varje dag utan vare sig möda eller stress, tja … låt oss bara säga att boken ger dig några extra vagnslaster salt att smaka av den med.

Finns både digitalt och papriellt hos Amazon,  Bokus och Adlibris, samt att låna på somliga svenska bibliotek.


Läs även andra bloggares tankar om , , , , och .

Annonser

Pomodoro-metoden mot prokrastinering och tidsbrist

Piers Steel, professor i organisationspsykologi vid Calgarys universitet i Kanada, beskriver prokrastinering så här:

”Prokrastinering är att medvetet välja att fördröja ett tilltänkt handlingsförlopp trots vetskapen om att det kan leda till negativa konsekvenser”. (Citerad av Alexander Rozental och Lina Wennersten i boken Dansa på deadline, Natur & Kultur 2014)

Det är ett beteende som många kreativa människor kan känna igen sig i. Enligt min erfarenhet rör det sig sällan om lättja – snarare tvärtom. Många i min umgängeskrets som erkänner sig vara prokrastinerare av rang har fullspäckade scheman och ständigt nya projekt på gång.

Istället handlar det om ett slags snedvriden perfektionism.

Som skribent kan man ha det perfekta ämnet och en grandios plan över vilka känslor man vill väcka med sin text, med vilka medel man ska uppnå det och hur slutresultatet överlag ska bli. Men när man väl sätter sig vid skrivbordet vilar fingertopparna ändå över tangenterna. Ingenting kommer ut. Kanske skriver man ner en mening, känner sig kolossalt missnöjd och suddar genast bort den igen. Plötsligt är mobiltelefonen övermänskligt lockande.

Risken för att resultatet inte kommer att motsvara de högt ställda förväntningarna håller en tillbaka, och gör en mottaglig för distraktion. Timmar ägnas åt att ladda inför uppgiften, ofta med Facebook, tv eller andra mer lättskötta uppgifter (till exempel har lägenheten aldrig sett så städad ut, blommorna så levande, glansiga och välvattnade, som när jag skrev c-uppsats i litteraturvetenskap).  Och innan man vet ordet av (ett uttryck som inte riktigt stämmer i det här fallet, eftersom processen är extremt långsam och plågande), är dagen före deadline här och man tvingas panikskriva sin text.

Då går det minsann – för ett resultat måste man trots allt ha när klockan säger ping.

Det är för att undvika sådana här situationer som pomodoro-metoden är så nyttig. Själv började jag använda den för bara några månader sedan, och jag är helt hänförd över resultatet.

Pomodoro uppfanns på 1980-talet av dåvarande collegestudenten Francesco Civillo, i hans jakt efter en metod att kunna stänga ute yttre krav, studera mer intensivt och därmed öka sin produktivitet. Sedan dess har den spridits rejält, och används nu av allt från poeter till framgångsrika företagsledare.

Det bästa med pomodoro är att den är så demokratisk i sin billighet. Allt du behöver är en penna, något att anteckna på och en timer. Civillo själv använde en äggklocka formad som en tomat. Därav metodens namn; pomodoro betyder nämligen tomat på italienska.

Såhär går det till:

1. Du behöver en timer, en penna och ett papper.

2. Välj en uppgift från din att-göra-lista.

3. Dela upp arbetet i olika segment som du kan mäta längden på med din timer. Jag brukar göra det enkelt för mig genom att skriva på min text i 25 minuter (vilket är längden på en traditionell pomodoro-session), och nästa gång bara ta vid där jag slutade. Andra varianter kan vara att man skissar på karaktärer i en pomodoro, gör en plan över romanens intrig i nästa, och så vidare. Du får känna efter vad som passar bäst för dig.

4. Arbeta fokuserat tills timern ringer och sessionen är slut. Får du en idé till en novell eller en artikelserie medan klockar tickar? Anteckna den snabbt och återvänd till din pomodoro. Kommer du på att din morbror fyller år? Anteckna att du ska ringa honom när du är klar – och återvänd till din pomodoro. Det är 25 minuters absolut fokus du har skrivit på för, inte Vansbrosimmet. Du kan klara det.

5. När klockan ringer: Ta en kort paus (traditionellt fem minuter). Har du ägnat dig åt tankearbete kan det vara bra att göra någonting fysiskt, och vice versa. En ganska stor del av mina pauser har visat sig gå åt till toalettbesök och kaffebryggande.

6. Efter fyra sessioner eller pomodoros tar du en längre paus på 15-30 minuter. Sedan börjar du om igen.

När du har använt tekniken i några dagar kommer du troligen att känna dig mindre stressad, och kanske också lite mer produktiv. Jag brukar inleda min dag med en pomodoro på 25 minuter direkt när jag stiger upp. Sedan gör jag kaffe, går ut på en kort hundpromenad och snyggar till mig lite, innan jag sätter mig framför skrivbordet igen.

Timern (den lilla deadlinen) underlättar rejält när jag måste koncentrera mig på något. ”Det är ju bara 25 minuter, det pallar jag” kan jag inledningsvis tänka. Sedan blir det en kvart, sedan fem minuter. Under de sista minuterna får jag ofta en ruschkänsla och försöker få ner så många ord på pappret som möjligt innan det är dags för paus.

Vid sidan om sin undergörande verkan mot prokrastinering, är pomodoro också ett bra verktyg mot ett av den moderna, kreativa människans största problem, nämligen att finna tid till att skapa. Oavsett hur mycket du har på jobbet, hur stökig din lägenhet är och hur osnutna ungarna råkar vara just i dag, är det svårt att inte kunna motivera sig för åtminstone en liten pomodoro om dagen, säg åtta minuter, då du arbetar fokuserat. Skriver du varje dag blir det till slut en uppbygglig massa ord som du kan lägga till ditt skrivprojekt.

Har du ett dagjobb kan du lägga upp det så att du liksom jag avverkar en pomodoro av valfri längd direkt på morgonen, sedan tar en eller två till när du kommer hem. Kanske också klämmer in en minipomodoro a 8-10 minuter på lunchrasten beroende på hur pigg du känner dig, eller varför inte på spårvagnsresan hem.

Att skriva på sitt hjärteprojekt fyra-fem timmar om dagen är väl kul för dem som kan och orkar. Vi andra tar vad vi får.

Om du inte vill använda en vanlig äggklocka (herregud, tänk att skriva till det tickandet?) kan du nyttja klockan på din dator, eller någon av de otaliga pomodoro-appar som finns. Jag har appen Be Focused Pro till min mac, iphone och ipad – en avskalad liten sak som jag varmt kan rekommendera. Här hittar du gratisversionen till Iphone.


Läs även andra bloggares tankar om , , , , , , , , , och .

Om författande

Lite vispig idag, men det där att Larsson, Stig, bara skrivit av ren och pur lust. Well, själv kallar jag alltid pågående skriven roman för Bokdjäveln. För mej har det alltid varit ett fälttåg. Man sätter upp sin armé för vilken man är härförare, sen, efter nogsam tvekan, sätter man sej vid skrivmaskinen och ger sej fan på att invadera det land som bär ens namn. Där ska det intas, plundras, härjas och dödas livslögner. Tror fan man anser sej Ceasar. Men ”lustfyllt”. Ja, jag säjer orättvist Stig.

Ulf Lundell på sin blogg.