Bröllopsdagen

Det är omöjligt att avgöra på våra ungdomliga plyten – om man inte snappar upp blickarna som numera är döda som gråsten, vill säga – men vi har faktiskt varit gifta i tio år! I går firade vi bröllopsdagen på Arkens spa här i Göteborg; mitt livs första spavistelse, och jag gillade i princip allt, från ångbastun till ljusterapin. När vi kom till själva spat från vårt hotellrum i samma byggnad bannade jag visserligen mig själv en kort stund för att inte ha tagit med min bok (tänk att läsa i en av deras varmstensbäddar!), för det fick man tydligen göra, men sällskapet var fint nog för att jag snart skulle glömma den lillgrämelsen.

Mörbultad av bubbelpoolen och vimsig av gårdagens champagne kunde det lätt ha blivit så att jag inte fått något arbete gjort i dag. Men! Med min nya arbetsrutin, där jag ägnar minst en pomodoro (25 minuter, se min bloggpost om metoden här) åt varje viktigt moment dagligen, hur opeppad jag än är, lyckades jag ändå ha en produktiv förmiddag med skrivande, research, språkstudier och nöjesläsning.

Det har visat sig vara en gynnsam inställning till arbetet. 25 minuter kanske inte verkar mycket, men lägger man ihop alla dessa småblock efter en vecka, en månad, ett halvår, så blir det till sist en ansenlig massa tid som har ägnats åt uppgifterna. Man lurar på så vis sin inre Mårten Gås – och den latmasken drar jag gärna vid näsan lite oftare.


Läs även andra bloggares tankar om , , , , , , , , och .

Annonser

Apptips: Streaks (Bryt inte kedjan!)

Jag tror att det var Jerry Seinfeld som använde uttrycket ”Don’t break the chain” när han vid något sammanhang talade om sin kreativa process.

Det han brukar göra är att i början av januari hänga upp en ny kalender i sitt arbetsrum. Varje gång som han under året ägnar en del av dagen åt att skriva nytt material, markerar han det datumet i kalendern med en röd märkpenna.

Den kedja av röda kryss som så småningom uppstår bryts bara de dagar han inte har skapat något; och det vill han absolut inte se hända. Att hålla kedjan hel blir ett mål i sig, och ett redskap i att bibehålla den kreativa vanan.

Att veta säkert är förstås omöjligt, men mycket talar för att utvecklaren bakom appen Streaks har tagit intryck av Seinfelds metod.

Som ni ser ovan kan man själv skriva in de fält som man vill skapa vanor inom, samt pryda dem med passande ikoner. Varje gång man utfört någonting på listan trycker man ner fingret mot ikonen tills cirkeln markeras. Appen håller därefter räkningen på hur många dagar i sträck du har lyckats sätta dig ner och utföra uppgiften.

Det går också att ställa in så att det blir tvärtom: För varje gång som du misslyckas göra någonting markerar du ikonen, och så börjar det om från noll. En inställning som kan vara praktisk när det gäller att sluta upp med skadliga ovanor som rökning.

En av appens finesser är att den sparar statistiken åt en. Till exempel kan jag med några fingertryckningar ta reda på att min längsta skriv-streak sedan jag skaffade Streaks är 36 dagar. I dagsläget är jag nere på två, men appen gör mig taggad att komma upp dit igen.


Läs även andra bloggares tankar om , , , , , , , och .

Parkinsons lag

Parkinsons lag innebär att tidsåtgången för en uppgift expanderar eller krymper beroende på hur mycket tid du har på dig att utföra den. Även om det kanske inte finns några vetenskapliga belägg bakom regeln, tror jag att den beskriver någonting djupt mänskligt.

I alla fall bör världens alla prokrastinerare känna igen sig i att en uppgift som man har två veckor på sig med, faktiskt kan påbörjas och avslutas under en natt (en jobbig och sömnlös natt visserligen). Eller som ett senare tillägg till lagen säger: ”Väntar du till sista minuten, tar uppgiften bara en minut att göra” (engelskspråkiga wikipedia).

Min mest produktiva period var när jag hade ett vanligt nio till fem-jobb som gymnasielärare och behövde ägna tidiga morgnar åt att skriva mina noveller och andra texter. När jag sedan blev frilansjournalist och fick planera min arbetsdag hur jag själv behagade, blev det mycket sällan något skönskrivet gjort. Andra vittnar om att ett föräldraskap har gjort under för skrivandet, just eftersom det stora ansvaret har tvingat dem till att planera sina skrivsessioner (och sedan verkligen skriva).

Vad tror ni? Finns det någonting som för mycket frihet vad gäller det kreativa skrivandet? Har ni liksom jag fallit offer för Parkinsons lag?


Läs även andra bloggares tankar om , , , och .

Ray Bradbury, en fenomenalt driven 12-åring

Ray Bradbury var en makalöst produktiv science fiction-författare, som under sitt 91-åriga liv (han gick bort 2012) skrev otaliga noveller, romaner och filmmanus som kom att bli mycket inflytelserika inom genren. Det är klart att en karl så kreativ, så produktiv, så briljant, borde ha en hel del att lära ut om skrivande. Inte sant? Därför blev jag uppspelt vid upptäckten av en samling essäer Bradbury skrivit under samlingsnamnet Zen in the art of writing (ung. Zen i skrivandets konst, 1990).

Visst har Bradbury en hel del matnyttiga tips – framförallt kan han konsten att inspirera, och är väldigt övertygande i sitt resonemang att allting man gör halvhjärtat bara blir halvbra – men han gör ett ödesdigert misstag i sin bok. I en av de första essäerna medger nämligen Bradbury, svart på vitt, att han från tolv års ålder var helt klar över vad han ville ägna sitt liv åt. Då började han med sin dagliga övning: Att skriva 1 000 ord per dag.

Stanna nu upp och läs de sista raderna på föregående stycke igen.

Bradbury visste som tolvåring vad han ville göra, och satte fart.

Tolv!

Så sent som efter min 29-årsdag var jag övertygad om att jag skulle ägna även återstoden av mitt liv åt att undervisa tonåringar i svenska och historia. Tre år senare sitter jag här framför min dator, och skriver långrandiga tyckartexter för tidningar. Inom vilket fält ska jag förtjäna mitt levebröd om tio år? Sorgligt nog vet jag inte, kan inte veta. Professionell karate, svärdfiskodling, lockbete åt hemvärnet. Buktalare? Fakir? Bankir? Allt är möjligt (nåja).

Att någon som ägnat hela livet åt att skriva professionellt, och aldrig har behövt kämpa fram en arbetsdisciplin, ska undervisa dem som velat och krumbuktat sig fram känns knepigt. Effekten kan lätt bli samma som när dåvarande finansministern Ann Wibble 1990 rådde varje svensk arbetare att ha åtminstone en årslön på banken, eller för att ta ett ännu mer klassiskt exempel, som Marie Antoinettes påstådda förvåning över att de svältande bönderna i Frankrike helt enkelt inte bara åt bakelser.

”Att inte skriva är, för många av oss, att dö”, skriver Bradbury. Och det kanske stämde för honom. Men för andra? För mig? Om jag helt skulle lägga av med skrivandet är jag säker på att jag skulle bli uttråkad, ledsen, kanske till och med deprimerad. Men jag skulle knappast dö.

Människor som alltid har kunnat gå ner i spagat är möjligen inte de som är bäst lämpade att lära andra hur man gör. ”Det är bara att tänja” – jo tjena.


(PS. Bara så att ingen förvirring ska råda: Det här var bara en första bitter reflektion över en enskild aspekt i boken. Många av Bradburys essäer är faktiskt underbara. Jag lär få anledning att återvända till dem i den här i bloggen. DS.)


Läs även andra bloggares tankar om , , , och .

10-minuterssprinten

I ett tidigare inlägg skriver jag om pomodoro-metoden och hur min produktivitet har skjutit i höjden sedan jag började dela in arbetsdagen i 25-minuterssessioner med korta pauser emellan. En pomodoro måste dock inte vara just 25 minuter, utan kan vara både längre och kortare, beroende på vilken uppgift som ska göras samt hur mycket tid man har till förfogande.

På sistone har jag börjat med en ny kvällsrutin: att när som helst, var jag än befinner mig, plocka upp datorn och avverka 10 minuter skrivtid.  En pyttepomodoro med andra ord!

Jag har funderat på att så småningom utöka tiden långsamt, från 10 minuter ena dagen till 15 nästa, för att till sist vara uppe i en full pomodoro. Men det tror jag skulle göra mer skada än nytta. 10 minuter är perfekt, eftersom det är en tillräckligt lång period att producera någonting av värde på, samtidigt som det är tillräckligt kort för att man inte ska kunna ursäkta bort det. Oavsett hur mycket jag har att göra, oavsett hur trött jag är, hinns det alltid med tio minuter. Om jag kan motivera mig själv till att trycka fram Pokémon Go på telefonen och söka efter låtsasdjur i en kvart, har jag också möjlighet att skriva.

Resultatet av sprintarna? Mellan 200 och 300 ord extra per dag att lägga till skrivkvoten, vilket är oerhört mycket mer än de noll ord som var fallet innan. Kör jag en mini-pomodoro varje kväll kortas därför min färd mot ett första romanutkast avsevärt. Inte illa säger jag!

En annan fördel är att jag håller manuset levande, och ibland till och med vaknar med berättelsen i tankarna. Det finns författare som läser igenom den senast skrivna sidan före läggdags just för att uppnå en sådan effekt. Med 10-minutersskriv blir det alltså två flugor i en smäll.

Idén fick jag från författaren Monica Leonelle som förespråkar åtta minuters sprintar i sin bok The 8 minute writing habitoch åtta minuter hade väl också gått an, jag har inga vettiga argument för eller emot. Anledningen till att det blev just tio minuter för mig, är den simpla att min pomodoro-app har sina perioder uppdelade i femminuters-sjok.

”Jag har träffat många författare som kan avverka 500-750 ord på åtta minuter”, skriver Monica Leonelle i sin bok, och tillägger:

”Om du kunde göra ens hälften av det under din 8-minuterssession, skulle du ha 250 extra ord att lägga till ditt manuskript varje dag. I slutet av året är du uppe i över 90 000 ord, eller en fullängdsroman! De flesta som kämpar för att finna tid att skriva skulle vara rätt nöjda med det resultatet.”

 

En intressant vinkel som jag inte har övervägt tidigare, och som nu troligen har förändrat mitt skrivande i grunden. Förbättrat? Det får vi se.


Läs även andra bloggares tankar om , , , , , , , , , och .

10 000-timmarsregeln för författare

I går bläddrade jag lite i Malcolm Gladwells bok Framgångsfaktorn som skapar vinnarna (Norstedts, 2009 – originalets titel: Outliers: The story of success, 2008), och eftersom författaren är en duktig historieberättare lade jag inte ner den förrän jag hunnit halvvägs in.

Då slog jag å andra sidan igen den med en smäll.

Anledningen?

Ingen annan än självbevarelsedrift. Den gjorde mig helt enkelt dyster.

Först och främst: Även om ni inte har hört talas om vare sig The New Yorker-journalisten Malcolm Gladwell eller hans serie populärvetenskapliga böcker, har ni med största sannolikhet snubblat över Gladwells mest kända bidrag till det allmänna samtalet: 10 000-timmarsregeln (hans och hans, förresten – teorin är hämtad från större tänkares forskningsresultat).

Regeln lyder i korthet:

Vem som helst kan bli expert i världsklass om den ägnar 10 000 timmar åt medveten träning inom ett fält.

Som exempel tar Gladwell framgångsrika personer som Bill Gates, The Beatles, fysikern J. Robert Oppenheimer och det kanadensiska juniorlandslaget i ishockey. Om Gladwell varit svensk hade säkerligen Zlatan blivit hans paradexempel, och hade han haft ett jämställdhetstänkande skulle Agatha Christie och tennisspelaren Serena Williams ha platsat också. Det är människor som inte upphörde att praktisera sin konstform, som repeterade medvetet dagligen, och som därför också lyckades när deras vänner och kollegor inte gjorde det.

Inledningsvis är den här tanken upplyftande. Framgång beror alltså inte på vilka gener du har, inte heller på något magiskt och ogripbart som medfödd genialitet. Mozart var inte ett underbarn, påstår Gladwell; hans barndomsverk redigerades av hans pappa, och det var först i vuxen ålder, efter oändligt mycket övning (10 000 timmar! minst) som han kunde skriva sina odödliga symfonier.

Viktigt i Mozarts fall var uppmuntran. Han fick uppskattning för det han gjorde, och kände därför ett incitament att fortsätta öva. Han tyckte att det var roligt. Alltför ofta får vi inte det stöd vi behöver, och ger upp på vårt hantverk. Det är en viktig lärdom som boken ger: Stötta dem som har drömmar, och lär dig också att stötta dig själv. Då är chansen större att det hårda arbetet blir gjort.

Det här låter ju jättebra!

Varför blev jag då till sist nedstämd av boken?

Tja, för att vara ärlig berodde det mest på mig själv. Jag min fåne började nämligen att göra matten.

Enligt Gladwell ska alltså en skribent ha ägnat 10 000 timmar åt sitt hantverk innan den blir en författare att räkna med. I Sverige arbetar befolkningen i snitt mellan 224 och 229 dagar varje år, beroende på var helgdagarna hamnar just det året. Det är förstås individuellt också  hur lång semester man har lyckats tillskansa sig, men för enkelhetens skull kan vi i alla fall räkna med siffran 225 i det här exemplet.

Det ger oss den här grundskoleekvationen:

225 x 8 (timmar) = 1 800
10 000 / 1 800 = 5,55

För att bli en mästare i sitt skrå måste en författare enligt den här teorin arbeta heltid med skrivandet i ungefär fem och ett halvt år. Inte superlänge, kanske ni tänker. Och ni har rätt.

Om man då, som jag och många andra, har ett annat jobb om dagarna? Tvingas man förpassa skrivandet till tidiga morgnar och sena kvällar, blir det kanske bara två timmars skrivtid dagligen – om ens det.

Eftersom skrivandet inte är vårt heltidsjobb, kan vi i alla fall leka med tanken att vi orkar skriva varje dag och räkna så här:

365 x 2 = 730
10 000 / 730 = 13,67

Med två timmars skrivtid varje dag är vi uppe i en period på över 13 år!

Det var efter att ha gjort den ekvationen på en postitlapp som jag resolut smällde igen pocketen och satte mig framför tv:n för att sura.

Men så kom jag på bättre tankar.

Skrivandet, mindes jag, är trots allt en komplex konstform.

Alla som ägnar sig åt den skulle nog hålla med mig om att den involverar så mycket mer än att bara trycka ner tangenter på ett skrivbord, eller att para ihop ord och meningar så att det ser tjusigt ut.

Fundera på det här:

  • Skriver vi när vi funderar över handling och roller?
  • När vi fastnat i berättelsen och kämpar för att komma på ett bra sätt att gå vidare?
  • Skriver vi när vi ligger i soffan, stirrar upp i taket och försöker tänka ut en fin idé?
  • När vi läser en bok och försöker lista ut hur författaren har burit sig åt?
  • När vi ser vi ser en film eller serie av samma anledning?
  • När vi bara läser eller tittar för att ta del av den spännande berättelsen?
  • Skriver vi när vi berättar en saga för våra barn?
  • Skriver vi när vi läser en handbok eller lyssnar till en podcast som handlar om hantverket?

Min åsikt är klar: JA, säger jag. Ja på alla punkter.

Eftersom skrivprocessen är så pass sammanvävd med hela ens liv som kreativ människa, blir 10 000-timmarsregeln ganska meningslös att fundera över. Att den dessutom har fått mothugg från andra kreativitetsforskare gör saken så mycket lättare att ta med en axelryckning.

Med det inte sagt att den inte är sann i några viktiga aspekter, nämligen att uppmuntran är livsviktig, att träning verkligen gör dig till en bättre skribent, och att det är den som nöter skrivbordsstolen varje morgon som troligen kommer att lyckas.

Som en av mina favoritförfattare Woody Allen har sagt:

80 procent av all framgång handlar om att dyka upp.


Läs även andra bloggares tankar om , , , och .

Bot mot skrivkramp: Seventh Sanctums slumpgeneratorer

I podcasten The Portfolio Life intervjuades häromdagen författaren Jeff Goins om vilka hans inspirationskällor är. Själva skrivandet föder idéerna, sa Goins i avsnittets slutkläm, och som styrkande exempel använde han Michelangelos berömda citat om hur statyn David kom till:

”Det var lätt. Jag karvade bara bort delarna av stenen som inte var David.”

(Det råder delade meningar om Michelangelo verkligen sa detta – för en uttömmande granskning, se Quote investigator)

Kort sagt: Jeff hackar bara på tills hans David börjar visa sig på sidan. Till skillnad från bilar, kan författare faktiskt köra på tom tank och ändå lyckas få upp farten till slut, för att sedan köra och köra och köra. Om det inte gick, skulle knappast författare som Stephen King, Julia Cameron och Anne Lamott (som ligger bakom underbara hantverksboken Bird by bird) förespråka metoden.  Goins befinner sig alltså i gott sällskap.

Att som vissa böcker framställa det som att det i grunden finns två olika sorters författare – den som planerar och den som improviserar – är dock att hårdra det rejält. Improvisationsskrivande blir trots allt mycket lättare om författaren åtminstone har ett hum om vart berättelsen ska ta vägen, medan en tät skiss utan möjlighet till utvikelse lätt kan döda skrivlusten – och vi vet ju alla hur viktig den är att hålla vid liv!

I en kommentarstråd till Carola Strömstedts skrivblogg förespråkar hon just en sådan blandform. Det blir lättare att arbeta efter en plan, tycker Carola, men vill ändå ge sig själv möjligheten att ”följa kaninspår” – hennes namn för de plötsliga infallen som kan uppstå under skrivandet. Det är ett fint begrepp för fenomenet, för följer man kaninspår, kanske man till sist ramlar i ett hål som likt Alice och slussas till oanade  platser.

Vid de tillfällen då man sitter där framför skärmen utan vare sig en karta eller något kaninspår att följa, kan det emellertid vara nyttigt att stimulera inspirationen med yttre medel. Ett sätt att göra det på redogör jag för nedan.

Seventh Sanctums skrivpromptar

Henrik Fexeus berättar följande anekdot i sin bok Bli kreativ på en timme (Bokförlaget Forum, 2012):

”Jag intervjuade [musikern Johan Kling] för några år sedan och då berättade han att han upplevde ett problem med dagens musikproduktion. I och med den nya tekniken finns precis allt inom räckhåll. Och det är lätt att gå vilse när allt är möjligt. Därför använde han sig systematiskt av slumpmässiga begränsningar för att tvinga fram kreativa lösningar. Till exempel att en viss låt enbart fick spelas in med blå instrument eller ljudkällor. Ville de ha trummor och trummorna inte var blå var de tvungna att slå på något annat blått  som fanns i studion. På så sätt kunde han få fram ljudbilder och nya idéer som vi aldrig hade fått höra annars.”

Hur gör man då som författare för att begränsa sig på samma sätt? Använder enbart blå pennor när novellen ska skrivas? Nä, det vore att göra det lite väl lätt för sig.

Ett populärt sätt för skönlitterära skribenter att minska antalet möjliga fält är istället användandet av så kallade writing prompts; förstameningar eller koncept som vägleder en att skriva en viss sorts berättelse. En väldigt fiffig sajt för sådant, Seventh sanctum, har ett knippe generatorer av alla upptänkliga slag. 

Här är några slumpmässigt genererade story-koncept som jag nyss fick via sidan: 

  1. This is an epic about love. The story is about a rat-catcher, a soldier, a boatman, and a shaman who has a crush on a psychologist. It takes place in a tourist town in South America. The critical element of the story is a misunderstanding. The destruction of a magical artifact plays an important role.
  2. This is a road trip story about tradition and the need of intimacy versus the need for independence. The story is about a chemical engineer who hates animals. It takes place in a magical part of our universe. The story begins with the discovery of a lost item, climaxes with a tragedy, and ends with a sport being played. A temporal paradox plays a major role in the story.
  3. This is a tale about how people are all very different. The story is about a rat-catcher and a philosophical magician. It takes place on an ocean planet in an intergalactic empire. The crux of the story involves a compromise. The internet plays a major part in the story.

I en generator som presenterar mer avskalade förslag fick jag:

  1. The theme of this story: serious comedy. The main characters: unfriendly manager and arrogant accountant. The major event of the story: party.

I generatorn ”envisioner” blev det nog ännu bättre. Eller vad sägs om:

  1. A fusion of the story of Rapunzel and the legend of Hiawatha.
  2. The story of Rapunzel envisioned as a high-school comedy tale.
  3. The story of Jack and the Beanstalk being about a group of vampires.
  4. The legend of the Golem envisioned as a mockumentary tale.

Och ett klick på Seventh Sanctums what if-inator gav bland annat det här:

Tänk om …

  1. …Jack the Ripper was responsible for computer games?
  2. …Marquis De Sade was connected to Cleopatra by a magical artifact?
  3. …Teddy Roosevelt was killed by Saint Francis?
  4. …the American Revolution involved necromancers?
  5. …the Renaissance happened after the inventon of the Compact Disc?

Som ni märker finns det goda möjligheter att genom Seventh Sanctum rucka på skrivkrampen och få uppslag till allehanda berättelser, samt övningsuppgifter till era skrivcirklar och dylikt. 

Efter att ni har avverkat skrivavdelningen på sajten, kan ni gå vidare med andra generatorer som finns där – till exempel den för fantasyraser, maträttsgeneratorn, eller de slumpmässigt generade superhjältenamnen. Förslagen kan ibland bli riktigt dråpliga – och ni vet ju att också goda skratt kan ha undergörande verkan för inspirationen.

Berätta gärna vilka roliga förslag ni fick under ert besök på sidan och om ni blev inspirerade!


Läs även andra bloggares tankar om , , , , , och .