Apptips: Streaks (Bryt inte kedjan!)

Jag tror att det var Jerry Seinfeld som använde uttrycket ”Don’t break the chain” när han vid något sammanhang talade om sin kreativa process.

Det han brukar göra är att i början av januari hänga upp en ny kalender i sitt arbetsrum. Varje gång som han under året ägnar en del av dagen åt att skriva nytt material, markerar han det datumet i kalendern med en röd märkpenna.

Den kedja av röda kryss som så småningom uppstår bryts bara de dagar han inte har skapat något; och det vill han absolut inte se hända. Att hålla kedjan hel blir ett mål i sig, och ett redskap i att bibehålla den kreativa vanan.

Att veta säkert är förstås omöjligt, men mycket talar för att utvecklaren bakom appen Streaks har tagit intryck av Seinfelds metod.

Som ni ser ovan kan man själv skriva in de fält som man vill skapa vanor inom, samt pryda dem med passande ikoner. Varje gång man utfört någonting på listan trycker man ner fingret mot ikonen tills cirkeln markeras. Appen håller därefter räkningen på hur många dagar i sträck du har lyckats sätta dig ner och utföra uppgiften.

Det går också att ställa in så att det blir tvärtom: För varje gång som du misslyckas göra någonting markerar du ikonen, och så börjar det om från noll. En inställning som kan vara praktisk när det gäller att sluta upp med skadliga ovanor som rökning.

En av appens finesser är att den sparar statistiken åt en. Till exempel kan jag med några fingertryckningar ta reda på att min längsta skriv-streak sedan jag skaffade Streaks är 36 dagar. I dagsläget är jag nere på två, men appen gör mig taggad att komma upp dit igen.


Läs även andra bloggares tankar om , , , , , , , och .

Annonser

10-minuterssprinten

I ett tidigare inlägg skriver jag om pomodoro-metoden och hur min produktivitet har skjutit i höjden sedan jag började dela in arbetsdagen i 25-minuterssessioner med korta pauser emellan. En pomodoro måste dock inte vara just 25 minuter, utan kan vara både längre och kortare, beroende på vilken uppgift som ska göras samt hur mycket tid man har till förfogande.

På sistone har jag börjat med en ny kvällsrutin: att när som helst, var jag än befinner mig, plocka upp datorn och avverka 10 minuter skrivtid.  En pyttepomodoro med andra ord!

Jag har funderat på att så småningom utöka tiden långsamt, från 10 minuter ena dagen till 15 nästa, för att till sist vara uppe i en full pomodoro. Men det tror jag skulle göra mer skada än nytta. 10 minuter är perfekt, eftersom det är en tillräckligt lång period att producera någonting av värde på, samtidigt som det är tillräckligt kort för att man inte ska kunna ursäkta bort det. Oavsett hur mycket jag har att göra, oavsett hur trött jag är, hinns det alltid med tio minuter. Om jag kan motivera mig själv till att trycka fram Pokémon Go på telefonen och söka efter låtsasdjur i en kvart, har jag också möjlighet att skriva.

Resultatet av sprintarna? Mellan 200 och 300 ord extra per dag att lägga till skrivkvoten, vilket är oerhört mycket mer än de noll ord som var fallet innan. Kör jag en mini-pomodoro varje kväll kortas därför min färd mot ett första romanutkast avsevärt. Inte illa säger jag!

En annan fördel är att jag håller manuset levande, och ibland till och med vaknar med berättelsen i tankarna. Det finns författare som läser igenom den senast skrivna sidan före läggdags just för att uppnå en sådan effekt. Med 10-minutersskriv blir det alltså två flugor i en smäll.

Idén fick jag från författaren Monica Leonelle som förespråkar åtta minuters sprintar i sin bok The 8 minute writing habitoch åtta minuter hade väl också gått an, jag har inga vettiga argument för eller emot. Anledningen till att det blev just tio minuter för mig, är den simpla att min pomodoro-app har sina perioder uppdelade i femminuters-sjok.

”Jag har träffat många författare som kan avverka 500-750 ord på åtta minuter”, skriver Monica Leonelle i sin bok, och tillägger:

”Om du kunde göra ens hälften av det under din 8-minuterssession, skulle du ha 250 extra ord att lägga till ditt manuskript varje dag. I slutet av året är du uppe i över 90 000 ord, eller en fullängdsroman! De flesta som kämpar för att finna tid att skriva skulle vara rätt nöjda med det resultatet.”

 

En intressant vinkel som jag inte har övervägt tidigare, och som nu troligen har förändrat mitt skrivande i grunden. Förbättrat? Det får vi se.


Läs även andra bloggares tankar om , , , , , , , , , och .

Bot mot skrivkramp: Seventh Sanctums slumpgeneratorer

I podcasten The Portfolio Life intervjuades häromdagen författaren Jeff Goins om vilka hans inspirationskällor är. Själva skrivandet föder idéerna, sa Goins i avsnittets slutkläm, och som styrkande exempel använde han Michelangelos berömda citat om hur statyn David kom till:

”Det var lätt. Jag karvade bara bort delarna av stenen som inte var David.”

(Det råder delade meningar om Michelangelo verkligen sa detta – för en uttömmande granskning, se Quote investigator)

Kort sagt: Jeff hackar bara på tills hans David börjar visa sig på sidan. Till skillnad från bilar, kan författare faktiskt köra på tom tank och ändå lyckas få upp farten till slut, för att sedan köra och köra och köra. Om det inte gick, skulle knappast författare som Stephen King, Julia Cameron och Anne Lamott (som ligger bakom underbara hantverksboken Bird by bird) förespråka metoden.  Goins befinner sig alltså i gott sällskap.

Att som vissa böcker framställa det som att det i grunden finns två olika sorters författare – den som planerar och den som improviserar – är dock att hårdra det rejält. Improvisationsskrivande blir trots allt mycket lättare om författaren åtminstone har ett hum om vart berättelsen ska ta vägen, medan en tät skiss utan möjlighet till utvikelse lätt kan döda skrivlusten – och vi vet ju alla hur viktig den är att hålla vid liv!

I en kommentarstråd till Carola Strömstedts skrivblogg förespråkar hon just en sådan blandform. Det blir lättare att arbeta efter en plan, tycker Carola, men vill ändå ge sig själv möjligheten att ”följa kaninspår” – hennes namn för de plötsliga infallen som kan uppstå under skrivandet. Det är ett fint begrepp för fenomenet, för följer man kaninspår, kanske man till sist ramlar i ett hål som likt Alice och slussas till oanade  platser.

Vid de tillfällen då man sitter där framför skärmen utan vare sig en karta eller något kaninspår att följa, kan det emellertid vara nyttigt att stimulera inspirationen med yttre medel. Ett sätt att göra det på redogör jag för nedan.

Seventh Sanctums skrivpromptar

Henrik Fexeus berättar följande anekdot i sin bok Bli kreativ på en timme (Bokförlaget Forum, 2012):

”Jag intervjuade [musikern Johan Kling] för några år sedan och då berättade han att han upplevde ett problem med dagens musikproduktion. I och med den nya tekniken finns precis allt inom räckhåll. Och det är lätt att gå vilse när allt är möjligt. Därför använde han sig systematiskt av slumpmässiga begränsningar för att tvinga fram kreativa lösningar. Till exempel att en viss låt enbart fick spelas in med blå instrument eller ljudkällor. Ville de ha trummor och trummorna inte var blå var de tvungna att slå på något annat blått  som fanns i studion. På så sätt kunde han få fram ljudbilder och nya idéer som vi aldrig hade fått höra annars.”

Hur gör man då som författare för att begränsa sig på samma sätt? Använder enbart blå pennor när novellen ska skrivas? Nä, det vore att göra det lite väl lätt för sig.

Ett populärt sätt för skönlitterära skribenter att minska antalet möjliga fält är istället användandet av så kallade writing prompts; förstameningar eller koncept som vägleder en att skriva en viss sorts berättelse. En väldigt fiffig sajt för sådant, Seventh sanctum, har ett knippe generatorer av alla upptänkliga slag. 

Här är några slumpmässigt genererade story-koncept som jag nyss fick via sidan: 

  1. This is an epic about love. The story is about a rat-catcher, a soldier, a boatman, and a shaman who has a crush on a psychologist. It takes place in a tourist town in South America. The critical element of the story is a misunderstanding. The destruction of a magical artifact plays an important role.
  2. This is a road trip story about tradition and the need of intimacy versus the need for independence. The story is about a chemical engineer who hates animals. It takes place in a magical part of our universe. The story begins with the discovery of a lost item, climaxes with a tragedy, and ends with a sport being played. A temporal paradox plays a major role in the story.
  3. This is a tale about how people are all very different. The story is about a rat-catcher and a philosophical magician. It takes place on an ocean planet in an intergalactic empire. The crux of the story involves a compromise. The internet plays a major part in the story.

I en generator som presenterar mer avskalade förslag fick jag:

  1. The theme of this story: serious comedy. The main characters: unfriendly manager and arrogant accountant. The major event of the story: party.

I generatorn ”envisioner” blev det nog ännu bättre. Eller vad sägs om:

  1. A fusion of the story of Rapunzel and the legend of Hiawatha.
  2. The story of Rapunzel envisioned as a high-school comedy tale.
  3. The story of Jack and the Beanstalk being about a group of vampires.
  4. The legend of the Golem envisioned as a mockumentary tale.

Och ett klick på Seventh Sanctums what if-inator gav bland annat det här:

Tänk om …

  1. …Jack the Ripper was responsible for computer games?
  2. …Marquis De Sade was connected to Cleopatra by a magical artifact?
  3. …Teddy Roosevelt was killed by Saint Francis?
  4. …the American Revolution involved necromancers?
  5. …the Renaissance happened after the inventon of the Compact Disc?

Som ni märker finns det goda möjligheter att genom Seventh Sanctum rucka på skrivkrampen och få uppslag till allehanda berättelser, samt övningsuppgifter till era skrivcirklar och dylikt. 

Efter att ni har avverkat skrivavdelningen på sajten, kan ni gå vidare med andra generatorer som finns där – till exempel den för fantasyraser, maträttsgeneratorn, eller de slumpmässigt generade superhjältenamnen. Förslagen kan ibland bli riktigt dråpliga – och ni vet ju att också goda skratt kan ha undergörande verkan för inspirationen.

Berätta gärna vilka roliga förslag ni fick under ert besök på sidan och om ni blev inspirerade!


Läs även andra bloggares tankar om , , , , , och .

Pomodoro-metoden mot prokrastinering och tidsbrist

Piers Steel, professor i organisationspsykologi vid Calgarys universitet i Kanada, beskriver prokrastinering så här:

”Prokrastinering är att medvetet välja att fördröja ett tilltänkt handlingsförlopp trots vetskapen om att det kan leda till negativa konsekvenser”. (Citerad av Alexander Rozental och Lina Wennersten i boken Dansa på deadline, Natur & Kultur 2014)

Det är ett beteende som många kreativa människor kan känna igen sig i. Enligt min erfarenhet rör det sig sällan om lättja – snarare tvärtom. Många i min umgängeskrets som erkänner sig vara prokrastinerare av rang har fullspäckade scheman och ständigt nya projekt på gång.

Istället handlar det om ett slags snedvriden perfektionism.

Som skribent kan man ha det perfekta ämnet och en grandios plan över vilka känslor man vill väcka med sin text, med vilka medel man ska uppnå det och hur slutresultatet överlag ska bli. Men när man väl sätter sig vid skrivbordet vilar fingertopparna ändå över tangenterna. Ingenting kommer ut. Kanske skriver man ner en mening, känner sig kolossalt missnöjd och suddar genast bort den igen. Plötsligt är mobiltelefonen övermänskligt lockande.

Risken för att resultatet inte kommer att motsvara de högt ställda förväntningarna håller en tillbaka, och gör en mottaglig för distraktion. Timmar ägnas åt att ladda inför uppgiften, ofta med Facebook, tv eller andra mer lättskötta uppgifter (till exempel har lägenheten aldrig sett så städad ut, blommorna så levande, glansiga och välvattnade, som när jag skrev c-uppsats i litteraturvetenskap).  Och innan man vet ordet av (ett uttryck som inte riktigt stämmer i det här fallet, eftersom processen är extremt långsam och plågande), är dagen före deadline här och man tvingas panikskriva sin text.

Då går det minsann – för ett resultat måste man trots allt ha när klockan säger ping.

Det är för att undvika sådana här situationer som pomodoro-metoden är så nyttig. Själv började jag använda den för bara några månader sedan, och jag är helt hänförd över resultatet.

Pomodoro uppfanns på 1980-talet av dåvarande collegestudenten Francesco Civillo, i hans jakt efter en metod att kunna stänga ute yttre krav, studera mer intensivt och därmed öka sin produktivitet. Sedan dess har den spridits rejält, och används nu av allt från poeter till framgångsrika företagsledare.

Det bästa med pomodoro är att den är så demokratisk i sin billighet. Allt du behöver är en penna, något att anteckna på och en timer. Civillo själv använde en äggklocka formad som en tomat. Därav metodens namn; pomodoro betyder nämligen tomat på italienska.

Såhär går det till:

1. Du behöver en timer, en penna och ett papper.

2. Välj en uppgift från din att-göra-lista.

3. Dela upp arbetet i olika segment som du kan mäta längden på med din timer. Jag brukar göra det enkelt för mig genom att skriva på min text i 25 minuter (vilket är längden på en traditionell pomodoro-session), och nästa gång bara ta vid där jag slutade. Andra varianter kan vara att man skissar på karaktärer i en pomodoro, gör en plan över romanens intrig i nästa, och så vidare. Du får känna efter vad som passar bäst för dig.

4. Arbeta fokuserat tills timern ringer och sessionen är slut. Får du en idé till en novell eller en artikelserie medan klockar tickar? Anteckna den snabbt och återvänd till din pomodoro. Kommer du på att din morbror fyller år? Anteckna att du ska ringa honom när du är klar – och återvänd till din pomodoro. Det är 25 minuters absolut fokus du har skrivit på för, inte Vansbrosimmet. Du kan klara det.

5. När klockan ringer: Ta en kort paus (traditionellt fem minuter). Har du ägnat dig åt tankearbete kan det vara bra att göra någonting fysiskt, och vice versa. En ganska stor del av mina pauser har visat sig gå åt till toalettbesök och kaffebryggande.

6. Efter fyra sessioner eller pomodoros tar du en längre paus på 15-30 minuter. Sedan börjar du om igen.

När du har använt tekniken i några dagar kommer du troligen att känna dig mindre stressad, och kanske också lite mer produktiv. Jag brukar inleda min dag med en pomodoro på 25 minuter direkt när jag stiger upp. Sedan gör jag kaffe, går ut på en kort hundpromenad och snyggar till mig lite, innan jag sätter mig framför skrivbordet igen.

Timern (den lilla deadlinen) underlättar rejält när jag måste koncentrera mig på något. ”Det är ju bara 25 minuter, det pallar jag” kan jag inledningsvis tänka. Sedan blir det en kvart, sedan fem minuter. Under de sista minuterna får jag ofta en ruschkänsla och försöker få ner så många ord på pappret som möjligt innan det är dags för paus.

Vid sidan om sin undergörande verkan mot prokrastinering, är pomodoro också ett bra verktyg mot ett av den moderna, kreativa människans största problem, nämligen att finna tid till att skapa. Oavsett hur mycket du har på jobbet, hur stökig din lägenhet är och hur osnutna ungarna råkar vara just i dag, är det svårt att inte kunna motivera sig för åtminstone en liten pomodoro om dagen, säg åtta minuter, då du arbetar fokuserat. Skriver du varje dag blir det till slut en uppbygglig massa ord som du kan lägga till ditt skrivprojekt.

Har du ett dagjobb kan du lägga upp det så att du liksom jag avverkar en pomodoro av valfri längd direkt på morgonen, sedan tar en eller två till när du kommer hem. Kanske också klämmer in en minipomodoro a 8-10 minuter på lunchrasten beroende på hur pigg du känner dig, eller varför inte på spårvagnsresan hem.

Att skriva på sitt hjärteprojekt fyra-fem timmar om dagen är väl kul för dem som kan och orkar. Vi andra tar vad vi får.

Om du inte vill använda en vanlig äggklocka (herregud, tänk att skriva till det tickandet?) kan du nyttja klockan på din dator, eller någon av de otaliga pomodoro-appar som finns. Jag har appen Be Focused Pro till min mac, iphone och ipad – en avskalad liten sak som jag varmt kan rekommendera. Här hittar du gratisversionen till Iphone.


Läs även andra bloggares tankar om , , , , , , , , , och .

Tvättstugemetoden, eller Att inte duka under

Den stora fördelen med att arbeta som frilansande skribent är friheten. Du kan lägga upp din arbetsdag precis hur du vill, och dessutom utföra större delen av jobbet från vardagsrumssoffan eller ett arbetsrum hemma i din lägenhet. Det är en frihet som, när den används på bästa sätt, lösgör tid, skapar lugn och möjliggör roliga projekt. Uppriktigt sagt är det underbart.

Men inte bara. Det finns förstås baksidor (aldrig får man vara helt nöjd). Några av dessa har jag lärt mig hantera allt eftersom. Andra kämpar jag fortfarande med.

En av de mest utmattande är att du nästan alltid står helt själv när det stormar. Skriver du en recension eller krönika som inte faller i god jord hos somliga, och någon kritiserar dig i en blogg, rivaliserande dagstidning eller, i värsta fall, på Twitter (där tonen kan bli absurt hätsk och sårande), har du ingen kollega vid ett skrivbord intill som kan klappa dig på axeln och säga ”vilken idiot, skit i det där”, eller berätta om ett tillfälle då den själv råkade ut för samma sak.

Till skillnad från de anställda journalisterna kan du ofta bara förlita dig på din egen självkänsla och hoppas att den står pall; försöka intala dig själv att texten och reaktionerna inte är du. Att du har förmågan att ta till dig den del av kritiken som är konstruktiv samtidigt som du blundar för trollen.

Ja, du har rätt: Det är lättare sagt än gjort.

Hur gör man då?

Hur tar man sig ut på andra sidan?

När jag har utvecklat en helt felfri metod ska jag se till att meddela det. Sanningen att säga, kan jag fortfarande bli helt tillplattad efter negativ respons. Det händer att jag tar den som ett fullständigt underkännande av min talang och förmåga, istället för vad den egentligen är: en ofrånkomlig del av att leva i semioffentligheten.

På sistone har jag funnit tröst i någonting min mamma sa när vi talade i telefon för några månader sedan. Det var inte menat som ett råd; hon sa det i förbigående, mer som en reflex grundad i hela hennes livsfilosofi än någonting som skulle vägleda mig i mitt arbete. Men detta är en tjusig egenhet hos de äldre generationerna: De besitter enorm livsvisdom, allihopa. Det gäller bara att ha öronen med sig vid de tillfällen den slinker ut.

Jag hade just berättat för henne om en konflikt som uppstått mellan mig och en annan hyresgäst i husets tvättstuga. Det är onödigt att tråka ut er med detaljerna (bland annat hotades det med att ringa fastighetsskötaren!), men dispyten rörde i alla fall torkrummet och om det var okej eller inte att lämna kvar kläderna där under den första timmen av nästa hyresgästs tvättid. Damen i fråga var på inte-okej-sidan, och liksom alla uppfordrande lappar hon genom åren tejpat upp, förde hon fram sin ståndpunkt med en vildsint passion.

”De har så liten värld”, suckade mamma när jag nämnde det. ”Gamla, ensamma människor. Allt de har är tvättstugan.”

Efter att vi hade lagt på funderade jag över vad hon sagt, och varför det resonerade så i mig. Insikten slog mig att vi frilansskribenter på sätt och vis också är pensionärer med tvättstugor. Att även våra världar kan vara så väldigt, väldigt små ibland.

Vid de tillfällen jag har försökt berätta för släkt och vänner om någonting tråkigt som inträffat i min mediebubbla, har det sällan hjälpt. Jag möts av oförstående. ”Men alla kan ju se det!”, försöker jag. ”Internet försvinner ju ingenstans, det som står där är för evigt”. På sin höjd får jag då en tycka synd om-blick, sedan byts snabbt samtalsämne till någonting mer angeläget.

Vännerna med andra jobb har förstås aldrig behövt tänka över det där med personliga varumärken, och inte en enda gång i sitt liv känt en befogad rädsla för att hamna i ett minidrev på Twitter. Inte heller begriper de hur svårt det kan vara för en skribent att frikoppla sig från sin egen text. Att ett felplacerat kommatecken eller olycklig upprepning kan få upphovsmannen att bli fysiskt illamående, och någons omdöme påverka en hel dag.

Vännerna förstår inte eftersom det utspelar sig i en så liten värld.  De tycker inte att det är viktigt,  därför att det på det stora hela faktiskt inte är det.

När jag klagar och ojar mig, helt övertygad om att mitt liv (eller åtminstone min karriär) är slut nu, att jag lika gärna kan flytta tillbaka till Norrland och livnära mig som kommunikatör åt någon pelletsförsäljare istället för att ägna mig åt journalistik, hjälper det att tänka så: Tobias, just nu är du en tant som gormar i tvättstugan. Din vurpa är inte på liv och död, varken för dig eller någon annan, och en gliring är inte ett brännmärke.

Det tröstar att tänka så. Litet grand i alla fall.

Dessutom tror jag att det på sikt kan göra mig till en mer inkännande människa.

Nästa gång jag möter min nemesis, hon med skräckväldet i tvättstugan, överväger jag till och med att le. Ett vänligt, medförstående leende, som säger: ”jag fattar”.

– – –

Tips: I min intervju med mediestrategen Brit Stakston för GP berättar hon om journalister som rasar ihop när de hittar negativa utlåtanden om sig på internet. Hon säger också att skriven kritik känns mycket mer än utsagd sådan. Den texten kan du läsa här. 


Läs även andra bloggares tankar om , , , , , , och .