Thomas Engström: Öster om avgrunden

Den fjärde och sista (?) boken i sviten om Ludwig Licht – ”frilansande problemlösare i världspolitikens mörka undervegetation” – är liksom de tidigare delarna ett hisnande läs. Välsignat korta kapitel, pistolmynningssvart humor, en berättelse som hämtar fart för varje rikoschett i händelseutvecklingen … jag vet inte vad det var som först fick Thomas Engström att lämna ”den kultiverade” litteraturen för thrillerscenen, men han ankom till den med ett språk som hör lika väl hemma i båda sfärerna. Vissa rader är förtätad spionpoesi. På andra ställen får den högoktaniga stilistiken raderna att fara fram med en ljuvlig fart.

Som nedan om ett bostadsområde i Tbilisi, Georgien:

”Den stora skillnaden mot liknande områden hemma i Tyskland var ändå de stora parkernas grönska och att varje kvarter präglades av kopiös aktivitet och rörelse. Människor som bodde här må ha varit fattiga, men döda var de inte och deras barn gastade och skrek och slängde fotbollar på varandra och hängde i klätterställningar och turades om att öva och slå sig halvt fördärvade på någon alldeles för stor cykel som kasserats av en eller annan uttråkad västerländsk diplomat. / Än var försäljarna ute med sina grönsaker, sina blommor, sina honungsburkar och kryddblandningar och sim-kort och glödlampor och styckvis saluförda cigaretter och begagnade barnkläder och batterier och förlängningssladdar och rostiga verktyg – och som grädde på moset gamla bildäck som skurits upp, spraymålats i grälla färger och gjorts om till blomlådor. Månglarna försvann först med kunderna, om det så tog fram till midnatt. För att fylla ut tiden spelade de schack eller backgammon, eller stod och gapade i sna mobiltelefoner, eller satt, om de var riktigt till åren komna, rakt upp och ner och sov med hakan i handflatan.”

Med sig från sitt tidigare skrivande har Engström också tagit vissa teman, som det komplicerade förhållandet mellan fäder och söner. I debutromanen Mörker som gör gott var det mellan juridikprofessorn Tobias och hans son som fejden stod, i Licht-romanerna är det forne Stasi-agenten Licht och hans journalistslyngel till grabb Walter som kivas. Att frågorna spiller över visar kanske att författaren inte ser på sin thrillersvit som snabbskrivna bli-rik-böcker, en fördom som annars visar sitt fula tryne varje gång någon tar klivet till genrelitteraturen – men vad vet jag. Faktiskt lånade en bok som Dirty Dancer också drag från populärfiktionen, så den riktiga slutsatsen är nog snarare att det aldrig har existerat några vattentäta skott däremellan, åtminstone inte för Thomas Engström.

En tanke som finns med hela tiden under läsandet av Öster om avgrunden, från Ludwig Lichts tillvaro som privatanställd underrättelseman i Georgiens stadsbebyggelse till jakten på fascister i bergslandet, är att det skulle göra sig mycket bra som film. Och mycket riktigt berättar baksidestexten att en internationell tv-serie baserad på böckerna om Licht börjar sändas i höst på SVT.

Gissningsvis är det bok ett, Väster om friheten, som ligger till grund. Den är också svitens bästa, mycket på grund av att introduktionen av antihjälten samt beskrivningen av Berlins undre värld är så mörka, roliga och inspirerade. Men alla fyra böcker förtjänar naturligtvis att slukas, och just slukning är det enda möjliga tillvägagångssättet att tala om här.

Fjärde delen är en god avrundning – men jag hoppas ändå att det kommer fler delar. Något säger mig att Ludwig Licht inte är en person som låter sin författare vara i fred särskilt länge.

Öster om avgrunden
Thomas Engström
Den fristående fjärde delen i serien om Ludwig Licht
Bonniers förlag 2017 (pocketutgåva 2018)

Annonser

Ray Bradbury, en fenomenalt driven 12-åring

Ray Bradbury var en makalöst produktiv science fiction-författare, som under sitt 91-åriga liv (han gick bort 2012) skrev otaliga noveller, romaner och filmmanus som kom att bli mycket inflytelserika inom genren. Det är klart att en karl så kreativ, så produktiv, så briljant, borde ha en hel del att lära ut om skrivande. Inte sant? Därför blev jag uppspelt vid upptäckten av en samling essäer Bradbury skrivit under samlingsnamnet Zen in the art of writing (ung. Zen i skrivandets konst, 1990).

Visst har Bradbury en hel del matnyttiga tips – framförallt kan han konsten att inspirera, och är väldigt övertygande i sitt resonemang att allting man gör halvhjärtat bara blir halvbra – men han gör ett ödesdigert misstag i sin bok. I en av de första essäerna medger nämligen Bradbury, svart på vitt, att han från tolv års ålder var helt klar över vad han ville ägna sitt liv åt. Då började han med sin dagliga övning: Att skriva 1 000 ord per dag.

Stanna nu upp och läs de sista raderna på föregående stycke igen.

Bradbury visste som tolvåring vad han ville göra, och satte fart.

Tolv!

Så sent som efter min 29-årsdag var jag övertygad om att jag skulle ägna även återstoden av mitt liv åt att undervisa tonåringar i svenska och historia. Tre år senare sitter jag här framför min dator, och skriver långrandiga tyckartexter för tidningar. Inom vilket fält ska jag förtjäna mitt levebröd om tio år? Sorgligt nog vet jag inte, kan inte veta. Professionell karate, svärdfiskodling, lockbete åt hemvärnet. Buktalare? Fakir? Bankir? Allt är möjligt (nåja).

Att någon som ägnat hela livet åt att skriva professionellt, och aldrig har behövt kämpa fram en arbetsdisciplin, ska undervisa dem som velat och krumbuktat sig fram känns knepigt. Effekten kan lätt bli samma som när dåvarande finansministern Ann Wibble 1990 rådde varje svensk arbetare att ha åtminstone en årslön på banken, eller för att ta ett ännu mer klassiskt exempel, som Marie Antoinettes påstådda förvåning över att de svältande bönderna i Frankrike helt enkelt inte bara åt bakelser.

”Att inte skriva är, för många av oss, att dö”, skriver Bradbury. Och det kanske stämde för honom. Men för andra? För mig? Om jag helt skulle lägga av med skrivandet är jag säker på att jag skulle bli uttråkad, ledsen, kanske till och med deprimerad. Men jag skulle knappast dö.

Människor som alltid har kunnat gå ner i spagat är möjligen inte de som är bäst lämpade att lära andra hur man gör. ”Det är bara att tänja” – jo tjena.


(PS. Bara så att ingen förvirring ska råda: Det här var bara en första bitter reflektion över en enskild aspekt i boken. Många av Bradburys essäer är faktiskt underbara. Jag lär få anledning att återvända till dem i den här i bloggen. DS.)


Läs även andra bloggares tankar om , , , och .

10 000-timmarsregeln för författare

I går bläddrade jag lite i Malcolm Gladwells bok Framgångsfaktorn som skapar vinnarna (Norstedts, 2009 – originalets titel: Outliers: The story of success, 2008), och eftersom författaren är en duktig historieberättare lade jag inte ner den förrän jag hunnit halvvägs in.

Då slog jag å andra sidan igen den med en smäll.

Anledningen?

Ingen annan än självbevarelsedrift. Den gjorde mig helt enkelt dyster.

Först och främst: Även om ni inte har hört talas om vare sig The New Yorker-journalisten Malcolm Gladwell eller hans serie populärvetenskapliga böcker, har ni med största sannolikhet snubblat över Gladwells mest kända bidrag till det allmänna samtalet: 10 000-timmarsregeln (hans och hans, förresten – teorin är hämtad från större tänkares forskningsresultat).

Regeln lyder i korthet:

Vem som helst kan bli expert i världsklass om den ägnar 10 000 timmar åt medveten träning inom ett fält.

Som exempel tar Gladwell framgångsrika personer som Bill Gates, The Beatles, fysikern J. Robert Oppenheimer och det kanadensiska juniorlandslaget i ishockey. Om Gladwell varit svensk hade säkerligen Zlatan blivit hans paradexempel, och hade han haft ett jämställdhetstänkande skulle Agatha Christie och tennisspelaren Serena Williams ha platsat också. Det är människor som inte upphörde att praktisera sin konstform, som repeterade medvetet dagligen, och som därför också lyckades när deras vänner och kollegor inte gjorde det.

Inledningsvis är den här tanken upplyftande. Framgång beror alltså inte på vilka gener du har, inte heller på något magiskt och ogripbart som medfödd genialitet. Mozart var inte ett underbarn, påstår Gladwell; hans barndomsverk redigerades av hans pappa, och det var först i vuxen ålder, efter oändligt mycket övning (10 000 timmar! minst) som han kunde skriva sina odödliga symfonier.

Viktigt i Mozarts fall var uppmuntran. Han fick uppskattning för det han gjorde, och kände därför ett incitament att fortsätta öva. Han tyckte att det var roligt. Alltför ofta får vi inte det stöd vi behöver, och ger upp på vårt hantverk. Det är en viktig lärdom som boken ger: Stötta dem som har drömmar, och lär dig också att stötta dig själv. Då är chansen större att det hårda arbetet blir gjort.

Det här låter ju jättebra!

Varför blev jag då till sist nedstämd av boken?

Tja, för att vara ärlig berodde det mest på mig själv. Jag min fåne började nämligen att göra matten.

Enligt Gladwell ska alltså en skribent ha ägnat 10 000 timmar åt sitt hantverk innan den blir en författare att räkna med. I Sverige arbetar befolkningen i snitt mellan 224 och 229 dagar varje år, beroende på var helgdagarna hamnar just det året. Det är förstås individuellt också  hur lång semester man har lyckats tillskansa sig, men för enkelhetens skull kan vi i alla fall räkna med siffran 225 i det här exemplet.

Det ger oss den här grundskoleekvationen:

225 x 8 (timmar) = 1 800
10 000 / 1 800 = 5,55

För att bli en mästare i sitt skrå måste en författare enligt den här teorin arbeta heltid med skrivandet i ungefär fem och ett halvt år. Inte superlänge, kanske ni tänker. Och ni har rätt.

Om man då, som jag och många andra, har ett annat jobb om dagarna? Tvingas man förpassa skrivandet till tidiga morgnar och sena kvällar, blir det kanske bara två timmars skrivtid dagligen – om ens det.

Eftersom skrivandet inte är vårt heltidsjobb, kan vi i alla fall leka med tanken att vi orkar skriva varje dag och räkna så här:

365 x 2 = 730
10 000 / 730 = 13,67

Med två timmars skrivtid varje dag är vi uppe i en period på över 13 år!

Det var efter att ha gjort den ekvationen på en postitlapp som jag resolut smällde igen pocketen och satte mig framför tv:n för att sura.

Men så kom jag på bättre tankar.

Skrivandet, mindes jag, är trots allt en komplex konstform.

Alla som ägnar sig åt den skulle nog hålla med mig om att den involverar så mycket mer än att bara trycka ner tangenter på ett skrivbord, eller att para ihop ord och meningar så att det ser tjusigt ut.

Fundera på det här:

  • Skriver vi när vi funderar över handling och roller?
  • När vi fastnat i berättelsen och kämpar för att komma på ett bra sätt att gå vidare?
  • Skriver vi när vi ligger i soffan, stirrar upp i taket och försöker tänka ut en fin idé?
  • När vi läser en bok och försöker lista ut hur författaren har burit sig åt?
  • När vi ser vi ser en film eller serie av samma anledning?
  • När vi bara läser eller tittar för att ta del av den spännande berättelsen?
  • Skriver vi när vi berättar en saga för våra barn?
  • Skriver vi när vi läser en handbok eller lyssnar till en podcast som handlar om hantverket?

Min åsikt är klar: JA, säger jag. Ja på alla punkter.

Eftersom skrivprocessen är så pass sammanvävd med hela ens liv som kreativ människa, blir 10 000-timmarsregeln ganska meningslös att fundera över. Att den dessutom har fått mothugg från andra kreativitetsforskare gör saken så mycket lättare att ta med en axelryckning.

Med det inte sagt att den inte är sann i några viktiga aspekter, nämligen att uppmuntran är livsviktig, att träning verkligen gör dig till en bättre skribent, och att det är den som nöter skrivbordsstolen varje morgon som troligen kommer att lyckas.

Som en av mina favoritförfattare Woody Allen har sagt:

80 procent av all framgång handlar om att dyka upp.


Läs även andra bloggares tankar om , , , och .

Sunda och mindre sunda skrivprocesser

I en kommentar till Vimmelmamman Lotta Grays blogg erinrade jag mig Stephen Kings arbetsgång, som han nämner i sin (fantastiska) handbok Att skriva: En hantverkares memoarer.

Den monstruöst produktive bestsellerförfattaren King hamrar varje dag ut 2 000 ord, och det med hårdrock spelande på extremt hög volym i bakgrunden. Musiken, berättar han, är ett sätt att stänga ute omvärlden – en metod som han säkert upptäckte när han skrev sin debutroman Carrie till torktumlarnas stånk och dån på den lokala tvätterian. 

Andra författare som skriver till musik gör spellistor med låtar som passar stämningsläget i den scen som de ska ägna arbetssessionen åt, och svenske författaren Andreas Roman menade i sin romanskola (ordvitsen avsiktlig), som förut gick att hitta i pdf-format på hans webbsida, att en författare borde skapa hela soundtracks till sina projekt som den sedan konstant kan lyssna på under den kreativa processen.

Ett roligt råd tycker jag, även om jag själv inte klarar av att ha låtar med sång i hörlurarna när jag skriver; det blir för distraherande. Istället har jag min instrumentala Spotify-spellista för att skärma av. Soundtracket sparar jag till lägenhetsstäd, fönsterputsning, hundpromenader och spårvagnsresor. 

Hur som helst:

Vimmelmammans inlägg fick mig i alla fall att fundera lite över skrivprocesser; ett ämne som alltid är roligt att läsa om för den som själv skapar. 

Ta till exempel Thomas Wolfe, en amerikansk romanförfattare som avled redan vid 38 års ålder efter att ha drabbats av lunginflammation, men som under sin korta tid på jorden hann publicera fyra (långa!) romaner, en hel del pjäser, samt vagnslaster med noveller.

I ett brev till sin förläggare 1930 berättar Wolfe om en vistelse på ett hotell, där han slitit i en timme för att kunna få ner ord på pappret. Till sist gav han upp, klädde av sig och gjorde sig redo att sova … bara för att ögonblicket senare sprinta tillbaka till skrivmaskinen. Han skrev sedan hela natten i feberaktig inspiration.

När han försökte förstå vad som hade hänt, mindes författaren att han stått vid fönstret alldeles innan han skulle krypa ner i sängen. Där hade han tankspritt smekt sitt könsorgan. Den ”trygga manlighetskänslan” som det här gav honom, menade Wolfe måste vara anledningen till att tröttheten försvunnit och att han landat i ett så gynnsamt kreativt rus.

Filosofen Sören Kierkegaards taktik var mer kemisk än kroppslig. Efter en lång promenad brukade han fylla en kaffekopp med så mycket socker att pulverberget reste sig över kanten. Sedan hällde han kaffe över hälsofaran, blandade allt till en brun, sirapsliknande sörja, och halsade brygden. Ett ögonvittne berättar att han efter den här dagliga ritualen var darrig i hela kroppen – men också produktiv.

Benjamin Franklin, uppfinnaren och författaren, hade en favoritritual som han genomförde dagligen för att hålla sig energisk. Eftersom han ansåg att isvattenbad, en av 1700-talets stora flugor, var för extremt för honom, ägnade han sig åt ”luftbad”.

Det gick ut på att han mellan 30 minuter och en timme varje morgon satt på en stol i sin kammare, helt näck, och lät sig omslutas av kylig morgonluft medan han skrev eller läste. Detta fick honom att känna sig upplivad, kraftfull, och upp till brädden laddad med inspiration.

Vad kan dessa inblickar lära oss? 

Eftersom jag personligen inte är sugen på att testa någon av metoderna, får läxan bli att skapandeprocessen ser olika ut för oss alla. Til syvende og sidst handlar det ju faktiskt bara om en enda sak: Att få ur sig orden.

Känns Stephen Kings skrivschema på 2 000 ord (eller de 1 000 ord som han är ”snäll” nog att ge läsarna i läxa) för överväldigande, kan man finna tröst i att Hemingway skrev 500 ord om dagen, eller i att skrivcoachen/indieförfattaren Monica Leonelle förespråkar små skrivsprintar à åtta minuter stöten. Enligt ett vida spritt skämt var James Joyce väldigt produktiv om han en dag skrev sju ord, men då uppstod å andra sidan ångesten över i vilken ordning de skulle komma.

Whatever works, works. Skippa metoder som får dig att tappa livskraft, energi och skrivlust – anamma dem som håller dig nyfiken och glad. 

Vill du läsa mer om olika författares skrivprocesser, både sanslösa och inspirerande sådana? Då kan jag rekommendera boken Daily Rituals: How artists work av Mason Currey; en rolig läsupplevelse som får dig att fundera på vilka metoder som du själv skulle kunna använda för att maxa din produktivitet. Myten om den gudabenådade författaren som häller ur sig blivande klassiker varje dag utan vare sig möda eller stress, tja … låt oss bara säga att boken ger dig några extra vagnslaster salt att smaka av den med.

Finns både digitalt och papriellt hos Amazon,  Bokus och Adlibris, samt att låna på somliga svenska bibliotek.


Läs även andra bloggares tankar om , , , , och .