Vår bortskämda lurvboll

Churchill talade om depressionen som sin svarta hund. Själv skulle jag aldrig kunna använda den bilden. Hundar är ju vandrande och lurviga antidepp-piller.

Titta bara på min Hilda:

Enlight5

Här är hon just efter en dusch.

Hur slö Hilda än kan vara under dagen (hundar tar efter sina hussar, som ni vet), blir hon alltid som skjuten ur en kanon när jag väl tar upp henne ur badkaret. Då ska hon skaka vattnet ur pälsen så nära vår tvättställning som möjligt, kanske för att hämnas en smula, vad vet jag, och valpaktigt busa med sina leksaker, nafsa oss i byxknäna, rusa in i precis varje rum och ut igen.

Pur glädje över att slippa badrummet eller ett medfött knep att påskynda torkningen? Troligen det förstnämnda. Vad som än fanns kvar av hennes instinkter när jag och min hustru adopterade henne för sju år sedan är omintetgjort nu; hon är en lika bortklemad soffpotatis som vi.

Eftersom tallrikar med torrfoder och vatten inte finns naturligt i de västgötska skogarna, skulle hunn’ nog avlida illa kvickt om hon hamnade så mycket som en mil från vår lägenhet.

Tibets vildmarker har nog i och för sig aldrig varit fyllda av otämjda shih tzus som rår över sig själva och jagar i flock. Så kanske är vår skuld begränsad.


Läs även andra bloggares tankar om , , och/eller .

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

w

Ansluter till %s