Parkinsons lag

Parkinsons lag innebär att tidsåtgången för en uppgift expanderar eller krymper beroende på hur mycket tid du har på dig att utföra den. Även om det kanske inte finns några vetenskapliga belägg bakom regeln, tror jag att den beskriver någonting djupt mänskligt.

I alla fall bör världens alla prokrastinerare känna igen sig i att en uppgift som man har två veckor på sig med, faktiskt kan påbörjas och avslutas under en natt (en jobbig och sömnlös natt visserligen). Eller som ett senare tillägg till lagen säger: ”Väntar du till sista minuten, tar uppgiften bara en minut att göra” (engelskspråkiga wikipedia).

Min mest produktiva period var när jag hade ett vanligt nio till fem-jobb som gymnasielärare och behövde ägna tidiga morgnar åt att skriva mina noveller och andra texter. När jag sedan blev frilansjournalist och fick planera min arbetsdag hur jag själv behagade, blev det mycket sällan något skönskrivet gjort. Andra vittnar om att ett föräldraskap har gjort under för skrivandet, just eftersom det stora ansvaret har tvingat dem till att planera sina skrivsessioner (och sedan verkligen skriva).

Vad tror ni? Finns det någonting som för mycket frihet vad gäller det kreativa skrivandet? Har ni liksom jag fallit offer för Parkinsons lag?


Läs även andra bloggares tankar om , , , och .

Annonser

7 thoughts on “Parkinsons lag

  1. Pia Widlund 29 augusti, 2017 / 1:00 e m

    Jag har alltid jobbat bäst under press, när man har semester eller är ledig vill man oftast vila och vet att det finns tid att skriva lite senare eller senare eller senare…

  2. Marie: Mitt skrivliv 30 augusti, 2017 / 4:15 f m

    Intressant inlägg!

    När man jobbar kan femtioelva saker hinnas med utöver jobbet, men är man ledig tar det hela dagen för ett kort besök på banken. Lite som du är inne på, det hjärnan förväntar sig att man ska hinna med tar den tid man tänker sig att man har. Har jag en halvtimme för ett bankbesök tar det en halvtimme, har jag en dag tar det en dag.

    När det gäller mitt skrivande har jag varit bra på att få det gjort, oavsett om jag är ledig eller inte. Men, det skrivandet har tagit stryk av jobbet i perioder, när jag var tidningsreporter var kreativiteten låg på fritiden och när jag fick ledningsfunktion var jag helt slut efter arbetsdagen.

    Just nu är jag väldigt mycket ledig och får också väldigt mycket gjort. För mig är det en drömtillvaro 🙂

    Hur går det för dig med skrivandet nu då?

    • Tobias Holmgren 30 augusti, 2017 / 6:29 f m

      Nu listade jag ut hur man återställer förlorade kommentarer! Så himla bra.

      Kort summerat skrev jag i alla fall (innan jag råkade kasta allting) att skrivandet går bra, och att jag brukar lägga mina skrivsessioner på tidigmorgnarna så att reporterjobbet inte suger åt sig all inspiration. Dessutom har jag märkt att det regelbundna kreativa skrivandet får mina andra skriverier att bli bättre; man håller verktygen inoljade på så vis, antar jag.

      • Marie: Mitt skrivliv 31 augusti, 2017 / 3:27 f m

        Så du upplever att alla former av skrivande ger något för varandra, hm… intressant. Som jag skrev i svaret på min blogg så upplevde jag att journalistiken förstörde mitt sätt att tänka skönlitterärt och jag hör fler journalister klaga över samma sak. Vi kan skriva, om det råder ingen tvekan, men att omvandla det vi kan till vacker prosa är en större utmaning och kräver övning, precis som för vem som helst antar jag – fördelen för oss journalister är väl att vi slipper fundera så mycket på grammatik o.s.v. eftersom det finns i ryggmärgen redan. Plus att vi kanske är mindre rädd för ord? Vissa verkar behöva väga sina på guldvåg, vi är generellt sett vana att få ur oss så mycket skräp och vet att det går att radera 😀

  3. Malin 30 augusti, 2017 / 5:05 f m

    Ja herregud, var tog sommaren vägen …? Jag köpte en skrivstuga med ”en inspirerande trädgård”. Big mistake. Skolstarten har räddat mig ur min kreativa dvala.

    • Tobias Holmgren 30 augusti, 2017 / 6:17 f m

      Kul att höra! Själv ägnade jag en hel dag åt att städa upp i mitt arbetsrum för att kunna få lite skrivande gjort. Blev det så? Nepp. Inte förrän jag gick till biblioteket och tvingade mig själv att börja. Suck …

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

w

Ansluter till %s