Apptips: Streaks (Bryt inte kedjan!)

Jag tror att det var Jerry Seinfeld som använde uttrycket ”Don’t break the chain” när han vid något sammanhang talade om sin kreativa process.

Det han brukar göra är att i början av januari hänga upp en ny kalender i sitt arbetsrum. Varje gång som han under året ägnar en del av dagen åt att skriva nytt material, markerar han det datumet i kalendern med en röd märkpenna.

Den kedja av röda kryss som så småningom uppstår bryts bara de dagar han inte har skapat något; och det vill han absolut inte se hända. Att hålla kedjan hel blir ett mål i sig, och ett redskap i att bibehålla den kreativa vanan.

Att veta säkert är förstås omöjligt, men mycket talar för att utvecklaren bakom appen Streaks har tagit intryck av Seinfelds metod.

Som ni ser ovan kan man själv skriva in de fält som man vill skapa vanor inom, samt pryda dem med passande ikoner. Varje gång man utfört någonting på listan trycker man ner fingret mot ikonen tills cirkeln markeras. Appen håller därefter räkningen på hur många dagar i sträck du har lyckats sätta dig ner och utföra uppgiften.

Det går också att ställa in så att det blir tvärtom: För varje gång som du misslyckas göra någonting markerar du ikonen, och så börjar det om från noll. En inställning som kan vara praktisk när det gäller att sluta upp med skadliga ovanor som rökning.

En av appens finesser är att den sparar statistiken åt en. Till exempel kan jag med några fingertryckningar ta reda på att min längsta skriv-streak sedan jag skaffade Streaks är 36 dagar. I dagsläget är jag nere på två, men appen gör mig taggad att komma upp dit igen.


Läs även andra bloggares tankar om , , , , , , , och .

Annonser

Parkinsons lag

Parkinsons lag innebär att tidsåtgången för en uppgift expanderar eller krymper beroende på hur mycket tid du har på dig att utföra den. Även om det kanske inte finns några vetenskapliga belägg bakom regeln, tror jag att den beskriver någonting djupt mänskligt.

I alla fall bör världens alla prokrastinerare känna igen sig i att en uppgift som man har två veckor på sig med, faktiskt kan påbörjas och avslutas under en natt (en jobbig och sömnlös natt visserligen). Eller som ett senare tillägg till lagen säger: ”Väntar du till sista minuten, tar uppgiften bara en minut att göra” (engelskspråkiga wikipedia).

Min mest produktiva period var när jag hade ett vanligt nio till fem-jobb som gymnasielärare och behövde ägna tidiga morgnar åt att skriva mina noveller och andra texter. När jag sedan blev frilansjournalist och fick planera min arbetsdag hur jag själv behagade, blev det mycket sällan något skönskrivet gjort. Andra vittnar om att ett föräldraskap har gjort under för skrivandet, just eftersom det stora ansvaret har tvingat dem till att planera sina skrivsessioner (och sedan verkligen skriva).

Vad tror ni? Finns det någonting som för mycket frihet vad gäller det kreativa skrivandet? Har ni liksom jag fallit offer för Parkinsons lag?


Läs även andra bloggares tankar om , , , och .