Godisautomater med noveller

Jag trodde att automaten med paraplyer på Göteborgs centralstation var den smartaste uppfinningen i genren. Detta tills jag läste om den franska staden Grenoble, där det faktiskt finns novellautomater (!). Istället för godis eller snacks, får man korta berättelser utskrivna – berättelser som tar antingen en, tre eller fem minuter att läsa. Och till skillnad från paraplyerna och snacksen, är novellerna helt gratis. Stadens borgmästare har gått in och stöttat projektet, och entreprenörerna bakom säger att de hoppas kunna distribuera apparaterna internationellt inom kort. Vi får hoppas att någon välvillig, beläst kommunpamp i Sverige fastnar för idén.

Annonser

Ray Bradbury, en fenomenalt driven 12-åring

Ray Bradbury var en makalöst produktiv science fiction-författare, som under sitt 91-åriga liv (han gick bort 2012) skrev otaliga noveller, romaner och filmmanus som kom att bli mycket inflytelserika inom genren. Det är klart att en karl så kreativ, så produktiv, så briljant, borde ha en hel del att lära ut om skrivande. Inte sant? Därför blev jag uppspelt vid upptäckten av en samling essäer Bradbury skrivit under samlingsnamnet Zen in the art of writing (ung. Zen i skrivandets konst, 1990).

Visst har Bradbury en hel del matnyttiga tips – framförallt kan han konsten att inspirera, och är väldigt övertygande i sitt resonemang att allting man gör halvhjärtat bara blir halvbra – men han gör ett ödesdigert misstag i sin bok. I en av de första essäerna medger nämligen Bradbury, svart på vitt, att han från tolv års ålder var helt klar över vad han ville ägna sitt liv åt. Då började han med sin dagliga övning: Att skriva 1 000 ord per dag.

Stanna nu upp och läs de sista raderna på föregående stycke igen.

Bradbury visste som tolvåring vad han ville göra, och satte fart.

Tolv!

Så sent som efter min 29-årsdag var jag övertygad om att jag skulle ägna även återstoden av mitt liv åt att undervisa tonåringar i svenska och historia. Tre år senare sitter jag här framför min dator, och skriver långrandiga tyckartexter för tidningar. Inom vilket fält ska jag förtjäna mitt levebröd om tio år? Sorgligt nog vet jag inte, kan inte veta. Professionell karate, svärdfiskodling, lockbete åt hemvärnet. Buktalare? Fakir? Bankir? Allt är möjligt (nåja).

Att någon som ägnat hela livet åt att skriva professionellt, och aldrig har behövt kämpa fram en arbetsdisciplin, ska undervisa dem som velat och krumbuktat sig fram känns knepigt. Effekten kan lätt bli samma som när dåvarande finansministern Ann Wibble 1990 rådde varje svensk arbetare att ha åtminstone en årslön på banken, eller för att ta ett ännu mer klassiskt exempel, som Marie Antoinettes påstådda förvåning över att de svältande bönderna i Frankrike helt enkelt inte bara åt bakelser.

”Att inte skriva är, för många av oss, att dö”, skriver Bradbury. Och det kanske stämde för honom. Men för andra? För mig? Om jag helt skulle lägga av med skrivandet är jag säker på att jag skulle bli uttråkad, ledsen, kanske till och med deprimerad. Men jag skulle knappast dö.

Människor som alltid har kunnat gå ner i spagat är möjligen inte de som är bäst lämpade att lära andra hur man gör. ”Det är bara att tänja” – jo tjena.


(PS. Bara så att ingen förvirring ska råda: Det här var bara en första bitter reflektion över en enskild aspekt i boken. Många av Bradburys essäer är faktiskt underbara. Jag lär få anledning att återvända till dem i den här i bloggen. DS.)


Läs även andra bloggares tankar om , , , och .