Tvättstugemetoden, eller Att inte duka under

Den stora fördelen med att arbeta som frilansande skribent är friheten. Du kan lägga upp din arbetsdag precis hur du vill, och dessutom utföra större delen av jobbet från vardagsrumssoffan eller ett arbetsrum hemma i din lägenhet. Det är en frihet som, när den används på bästa sätt, lösgör tid, skapar lugn och möjliggör roliga projekt. Uppriktigt sagt är det underbart.

Men inte bara. Det finns förstås baksidor (aldrig får man vara helt nöjd). Några av dessa har jag lärt mig hantera allt eftersom. Andra kämpar jag fortfarande med.

En av de mest utmattande är att du nästan alltid står helt själv när det stormar. Skriver du en recension eller krönika som inte faller i god jord hos somliga, och någon kritiserar dig i en blogg, rivaliserande dagstidning eller, i värsta fall, på Twitter (där tonen kan bli absurt hätsk och sårande), har du ingen kollega vid ett skrivbord intill som kan klappa dig på axeln och säga ”vilken idiot, skit i det där”, eller berätta om ett tillfälle då den själv råkade ut för samma sak.

Till skillnad från de anställda journalisterna kan du ofta bara förlita dig på din egen självkänsla och hoppas att den står pall; försöka intala dig själv att texten och reaktionerna inte är du. Att du har förmågan att ta till dig den del av kritiken som är konstruktiv samtidigt som du blundar för trollen.

Ja, du har rätt: Det är lättare sagt än gjort.

Hur gör man då?

Hur tar man sig ut på andra sidan?

När jag har utvecklat en helt felfri metod ska jag se till att meddela det. Sanningen att säga, kan jag fortfarande bli helt tillplattad efter negativ respons. Det händer att jag tar den som ett fullständigt underkännande av min talang och förmåga, istället för vad den egentligen är: en ofrånkomlig del av att leva i semioffentligheten.

På sistone har jag funnit tröst i någonting min mamma sa när vi talade i telefon för några månader sedan. Det var inte menat som ett råd; hon sa det i förbigående, mer som en reflex grundad i hela hennes livsfilosofi än någonting som skulle vägleda mig i mitt arbete. Men detta är en tjusig egenhet hos de äldre generationerna: De besitter enorm livsvisdom, allihopa. Det gäller bara att ha öronen med sig vid de tillfällen den slinker ut.

Jag hade just berättat för henne om en konflikt som uppstått mellan mig och en annan hyresgäst i husets tvättstuga. Det är onödigt att tråka ut er med detaljerna (bland annat hotades det med att ringa fastighetsskötaren!), men dispyten rörde i alla fall torkrummet och om det var okej eller inte att lämna kvar kläderna där under den första timmen av nästa hyresgästs tvättid. Damen i fråga var på inte-okej-sidan, och liksom alla uppfordrande lappar hon genom åren tejpat upp, förde hon fram sin ståndpunkt med en vildsint passion.

”De har så liten värld”, suckade mamma när jag nämnde det. ”Gamla, ensamma människor. Allt de har är tvättstugan.”

Efter att vi hade lagt på funderade jag över vad hon sagt, och varför det resonerade så i mig. Insikten slog mig att vi frilansskribenter på sätt och vis också är pensionärer med tvättstugor. Att även våra världar kan vara så väldigt, väldigt små ibland.

Vid de tillfällen jag har försökt berätta för släkt och vänner om någonting tråkigt som inträffat i min mediebubbla, har det sällan hjälpt. Jag möts av oförstående. ”Men alla kan ju se det!”, försöker jag. ”Internet försvinner ju ingenstans, det som står där är för evigt”. På sin höjd får jag då en tycka synd om-blick, sedan byts snabbt samtalsämne till någonting mer angeläget.

Vännerna med andra jobb har förstås aldrig behövt tänka över det där med personliga varumärken, och inte en enda gång i sitt liv känt en befogad rädsla för att hamna i ett minidrev på Twitter. Inte heller begriper de hur svårt det kan vara för en skribent att frikoppla sig från sin egen text. Att ett felplacerat kommatecken eller olycklig upprepning kan få upphovsmannen att bli fysiskt illamående, och någons omdöme påverka en hel dag.

Vännerna förstår inte eftersom det utspelar sig i en så liten värld.  De tycker inte att det är viktigt,  därför att det på det stora hela faktiskt inte är det.

När jag klagar och ojar mig, helt övertygad om att mitt liv (eller åtminstone min karriär) är slut nu, att jag lika gärna kan flytta tillbaka till Norrland och livnära mig som kommunikatör åt någon pelletsförsäljare istället för att ägna mig åt journalistik, hjälper det att tänka så: Tobias, just nu är du en tant som gormar i tvättstugan. Din vurpa är inte på liv och död, varken för dig eller någon annan, och en gliring är inte ett brännmärke.

Det tröstar att tänka så. Litet grand i alla fall.

Dessutom tror jag att det på sikt kan göra mig till en mer inkännande människa.

Nästa gång jag möter min nemesis, hon med skräckväldet i tvättstugan, överväger jag till och med att le. Ett vänligt, medförstående leende, som säger: ”jag fattar”.

– – –

Tips: I min intervju med mediestrategen Brit Stakston för GP berättar hon om journalister som rasar ihop när de hittar negativa utlåtanden om sig på internet. Hon säger också att skriven kritik känns mycket mer än utsagd sådan. Den texten kan du läsa här. 


Läs även andra bloggares tankar om , , , , , , och .

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s