Beyoncé om skrivkonsten

I går såg jag Beyoncés konsert på Friends arena i Stockholm. Träningsvärk, illaluktande skor och allmän slapphet kommer följaktligen att prägla den här veckan! Elva timmar efter att de sista raderna till Halo klingat ut kan jag knappt ha datorn i knät utan att blåmärkena gör sig påminda.

Inför konserten skrev jag en text om Beyoncé för Göteborgs-Posten, där jag bland annat gick in på hennes textförfattande:

På salongen Headliners som Tina Knowles ägde var frisörsstolarna rena biktbåsen och Beyoncé kunde, med barnets passion, ägna timmar åt att tjuvlyssna. Samtalen handlade alltid om män; supande och spelande män, män med temperament, män med älskarinnor.

– Kvinnor hos frisören är mycket öppenhjärtiga, säger hon som vuxen i en intervju med Elle. De tittar i modetidningar och lyssnar på Anita Baker och pratar om sina otrogna karlar. Det är saftiga berättelser.

Att detta saftiga borde göras om till goda sångtexter visste hon instinktivt, och redan som 9-åring började hon därför att skriva. Kvinnors självständighet och styrka, i synnerhet svarta kvinnors, blev ett av de centrala inslagen i hennes lyrik, och är det än i dag.

Unga flickor, svarta som vita, skriver nu ner Beyoncés texter i sina dagböcker, nynnar ”Who run the world? Girls!”, och läser med pekfingret som stöd de intervjuer där idolen kallar sig själv för modern feminist.

Anekdoten finns i Anna Pointers Beyoncé-biografi, som i allt var ett rätt tråkigt läs, mer en oförblommerad hyllning och väntext än en riktig levnadsskildring.

Annonser

Springsteen om skrivkonsten

I kväll ska jag se Bruce Springsteens Ullevi-konsert för GP:s räkning, och tänkte därför att jag i enlighet med det som blivit bloggens tema kunde delge er några citat av honom om hans skrivande.

Mot slutet av 1970-talet, mellan albumen Born to run (1975) och Darkness on the edge of town (1978) upptäckte Springsteen författaren Flannery O’Connor och hennes mörkt komiska familjeberättelser som utspelar sig i den amerikanska södern. Han tog intryck av dem, och även av noirförfattare som James M. Cain, vars ängsliga personer (i till exempel The postman always rings twice och Double indemnity) artisten kände ett nära släktskap med.

”De stod liksom i samklang med mitt intre liv och det jag varit med om i barndomen […]. Marken drogs alltid bort under fötterna på de där noirhjältarna”

Peter Ames Carlin skriver vidare i sin artistbiografi, som heter Bruce kort och gott (Månpocket 2013), att undergångsstämningen i noirlitteraturen fick Springsteen att tänka på sin katolska uppfostran.

”Den där känslan av att nån trängde sig på och ville krossa en och att man inte kunde komma loss” [säger Bruce]. Vad kunde vara mer noir än att leva i en värld övervakad av en våldsam gud vars medvetande är lika outgrundligt som hans allseende öga är fördomsfullt?

 

Gällande själva hantverket hade Springsteen läst en kurs i kreativt skrivande under ungdomsåren, och lovorden från läraren gav honom ett visst självförtroende. Bandmedlemmarna berättar om en anteckningsbok han bar med sig och i vilken han konstant antecknade betraktelser och stiliga formuleringar som han sedan kunde inlemma i sina låtar. Tidigt, inför det första albumet Greetings from Asbury Park (1973), satt han också ofta med synonymordboken i knät, fast besluten att utöka sitt ordförråd och variera lyriken. I biografin nämns synonymordboken bara vid ett tillfälle, vilket nog betyder att Springsteen, allt eftersom han arbetade, fick mer flyt i skrivandet samt började lita på att hans befintliga ordförråd räckte till.

”När skrivandet går bra vet man inte riktigt hur man bär sig åt”, säger Bruce. ”Eller om man någonsin kommer att kunna göra det igen. Man letar efter det där som man inte kan förklara. Det där som ger liv och karaktär åt människorna eller den situation man beskriver. Och för att hitta det måste man få kontakt med mer än … ja, det är åtminstone inte matematik alltihop. Det måste in en gåtfull dimension. När man uppnår det där som liksom är nåt tredje, så är det som om ett plus ett blev tre”.

 

Visa ord från en av rockens många poeter.


Läs även andra bloggares tankar om , , och .

10-minuterssprinten

I ett tidigare inlägg skriver jag om pomodoro-metoden och hur min produktivitet har skjutit i höjden sedan jag började dela in arbetsdagen i 25-minuterssessioner med korta pauser emellan. En pomodoro måste dock inte vara just 25 minuter, utan kan vara både längre och kortare, beroende på vilken uppgift som ska göras samt hur mycket tid man har till förfogande.

På sistone har jag börjat med en ny kvällsrutin: att när som helst, var jag än befinner mig, plocka upp datorn och avverka 10 minuter skrivtid.  En pyttepomodoro med andra ord!

Jag har funderat på att så småningom utöka tiden långsamt, från 10 minuter ena dagen till 15 nästa, för att till sist vara uppe i en full pomodoro. Men det tror jag skulle göra mer skada än nytta. 10 minuter är perfekt, eftersom det är en tillräckligt lång period att producera någonting av värde på, samtidigt som det är tillräckligt kort för att man inte ska kunna ursäkta bort det. Oavsett hur mycket jag har att göra, oavsett hur trött jag är, hinns det alltid med tio minuter. Om jag kan motivera mig själv till att trycka fram Pokémon Go på telefonen och söka efter låtsasdjur i en kvart, har jag också möjlighet att skriva.

Resultatet av sprintarna? Mellan 200 och 300 ord extra per dag att lägga till skrivkvoten, vilket är oerhört mycket mer än de noll ord som var fallet innan. Kör jag en mini-pomodoro varje kväll kortas därför min färd mot ett första romanutkast avsevärt. Inte illa säger jag!

En annan fördel är att jag håller manuset levande, och ibland till och med vaknar med berättelsen i tankarna. Det finns författare som läser igenom den senast skrivna sidan före läggdags just för att uppnå en sådan effekt. Med 10-minutersskriv blir det alltså två flugor i en smäll.

Idén fick jag från författaren Monica Leonelle som förespråkar åtta minuters sprintar i sin bok The 8 minute writing habitoch åtta minuter hade väl också gått an, jag har inga vettiga argument för eller emot. Anledningen till att det blev just tio minuter för mig, är den simpla att min pomodoro-app har sina perioder uppdelade i femminuters-sjok.

”Jag har träffat många författare som kan avverka 500-750 ord på åtta minuter”, skriver Monica Leonelle i sin bok, och tillägger:

”Om du kunde göra ens hälften av det under din 8-minuterssession, skulle du ha 250 extra ord att lägga till ditt manuskript varje dag. I slutet av året är du uppe i över 90 000 ord, eller en fullängdsroman! De flesta som kämpar för att finna tid att skriva skulle vara rätt nöjda med det resultatet.”

 

En intressant vinkel som jag inte har övervägt tidigare, och som nu troligen har förändrat mitt skrivande i grunden. Förbättrat? Det får vi se.


Läs även andra bloggares tankar om , , , , , , , , , och .

Adda mig!

 

tobias huvud

Jag finns lite här och var på den stora vida webben, och är inte knusslig – skulle någon vilja lägga till mig blir jag bara glad! För vad är väl ett Instagram-konto i öknen?

Särskilt vill jag uppmana skrivarkollegor att söka efter mig på NaNoWriMo eller Camp NaNoWriMo, eller båda. Det vore fint med några peppande röster nästa gång som monstret till skrivarmånad drar igång.

Här är mina alteregon (samma uppgifter som hittas under fliken kontakt överst på sidan):

Vi ses var ni vill.
Allt gott!

Tobias

10 000-timmarsregeln för författare

I går bläddrade jag lite i Malcolm Gladwells bok Framgångsfaktorn som skapar vinnarna (Norstedts, 2009 – originalets titel: Outliers: The story of success, 2008), och eftersom författaren är en duktig historieberättare lade jag inte ner den förrän jag hunnit halvvägs in.

Då slog jag å andra sidan igen den med en smäll.

Anledningen?

Ingen annan än självbevarelsedrift. Den gjorde mig helt enkelt dyster.

Först och främst: Även om ni inte har hört talas om vare sig The New Yorker-journalisten Malcolm Gladwell eller hans serie populärvetenskapliga böcker, har ni med största sannolikhet snubblat över Gladwells mest kända bidrag till det allmänna samtalet: 10 000-timmarsregeln (hans och hans, förresten – teorin är hämtad från större tänkares forskningsresultat).

Regeln lyder i korthet:

Vem som helst kan bli expert i världsklass om den ägnar 10 000 timmar åt medveten träning inom ett fält.

Som exempel tar Gladwell framgångsrika personer som Bill Gates, The Beatles, fysikern J. Robert Oppenheimer och det kanadensiska juniorlandslaget i ishockey. Om Gladwell varit svensk hade säkerligen Zlatan blivit hans paradexempel, och hade han haft ett jämställdhetstänkande skulle Agatha Christie och tennisspelaren Serena Williams ha platsat också. Det är människor som inte upphörde att praktisera sin konstform, som repeterade medvetet dagligen, och som därför också lyckades när deras vänner och kollegor inte gjorde det.

Inledningsvis är den här tanken upplyftande. Framgång beror alltså inte på vilka gener du har, inte heller på något magiskt och ogripbart som medfödd genialitet. Mozart var inte ett underbarn, påstår Gladwell; hans barndomsverk redigerades av hans pappa, och det var först i vuxen ålder, efter oändligt mycket övning (10 000 timmar! minst) som han kunde skriva sina odödliga symfonier.

Viktigt i Mozarts fall var uppmuntran. Han fick uppskattning för det han gjorde, och kände därför ett incitament att fortsätta öva. Han tyckte att det var roligt. Alltför ofta får vi inte det stöd vi behöver, och ger upp på vårt hantverk. Det är en viktig lärdom som boken ger: Stötta dem som har drömmar, och lär dig också att stötta dig själv. Då är chansen större att det hårda arbetet blir gjort.

Det här låter ju jättebra!

Varför blev jag då till sist nedstämd av boken?

Tja, för att vara ärlig berodde det mest på mig själv. Jag min fåne började nämligen att göra matten.

Enligt Gladwell ska alltså en skribent ha ägnat 10 000 timmar åt sitt hantverk innan den blir en författare att räkna med. I Sverige arbetar befolkningen i snitt mellan 224 och 229 dagar varje år, beroende på var helgdagarna hamnar just det året. Det är förstås individuellt också  hur lång semester man har lyckats tillskansa sig, men för enkelhetens skull kan vi i alla fall räkna med siffran 225 i det här exemplet.

Det ger oss den här grundskoleekvationen:

225 x 8 (timmar) = 1 800
10 000 / 1 800 = 5,55

För att bli en mästare i sitt skrå måste en författare enligt den här teorin arbeta heltid med skrivandet i ungefär fem och ett halvt år. Inte superlänge, kanske ni tänker. Och ni har rätt.

Om man då, som jag och många andra, har ett annat jobb om dagarna? Tvingas man förpassa skrivandet till tidiga morgnar och sena kvällar, blir det kanske bara två timmars skrivtid dagligen – om ens det.

Eftersom skrivandet inte är vårt heltidsjobb, kan vi i alla fall leka med tanken att vi orkar skriva varje dag och räkna så här:

365 x 2 = 730
10 000 / 730 = 13,67

Med två timmars skrivtid varje dag är vi uppe i en period på över 13 år!

Det var efter att ha gjort den ekvationen på en postitlapp som jag resolut smällde igen pocketen och satte mig framför tv:n för att sura.

Men så kom jag på bättre tankar.

Skrivandet, mindes jag, är trots allt en komplex konstform.

Alla som ägnar sig åt den skulle nog hålla med mig om att den involverar så mycket mer än att bara trycka ner tangenter på ett skrivbord, eller att para ihop ord och meningar så att det ser tjusigt ut.

Fundera på det här:

  • Skriver vi när vi funderar över handling och roller?
  • När vi fastnat i berättelsen och kämpar för att komma på ett bra sätt att gå vidare?
  • Skriver vi när vi ligger i soffan, stirrar upp i taket och försöker tänka ut en fin idé?
  • När vi läser en bok och försöker lista ut hur författaren har burit sig åt?
  • När vi ser vi ser en film eller serie av samma anledning?
  • När vi bara läser eller tittar för att ta del av den spännande berättelsen?
  • Skriver vi när vi berättar en saga för våra barn?
  • Skriver vi när vi läser en handbok eller lyssnar till en podcast som handlar om hantverket?

Min åsikt är klar: JA, säger jag. Ja på alla punkter.

Eftersom skrivprocessen är så pass sammanvävd med hela ens liv som kreativ människa, blir 10 000-timmarsregeln ganska meningslös att fundera över. Att den dessutom har fått mothugg från andra kreativitetsforskare gör saken så mycket lättare att ta med en axelryckning.

Med det inte sagt att den inte är sann i några viktiga aspekter, nämligen att uppmuntran är livsviktig, att träning verkligen gör dig till en bättre skribent, och att det är den som nöter skrivbordsstolen varje morgon som troligen kommer att lyckas.

Som en av mina favoritförfattare Woody Allen har sagt:

80 procent av all framgång handlar om att dyka upp.


Läs även andra bloggares tankar om , , , och .

Bot mot skrivkramp: Seventh Sanctums slumpgeneratorer

I podcasten The Portfolio Life intervjuades häromdagen författaren Jeff Goins om vilka hans inspirationskällor är. Själva skrivandet föder idéerna, sa Goins i avsnittets slutkläm, och som styrkande exempel använde han Michelangelos berömda citat om hur statyn David kom till:

”Det var lätt. Jag karvade bara bort delarna av stenen som inte var David.”

(Det råder delade meningar om Michelangelo verkligen sa detta – för en uttömmande granskning, se Quote investigator)

Kort sagt: Jeff hackar bara på tills hans David börjar visa sig på sidan. Till skillnad från bilar, kan författare faktiskt köra på tom tank och ändå lyckas få upp farten till slut, för att sedan köra och köra och köra. Om det inte gick, skulle knappast författare som Stephen King, Julia Cameron och Anne Lamott (som ligger bakom underbara hantverksboken Bird by bird) förespråka metoden.  Goins befinner sig alltså i gott sällskap.

Att som vissa böcker framställa det som att det i grunden finns två olika sorters författare – den som planerar och den som improviserar – är dock att hårdra det rejält. Improvisationsskrivande blir trots allt mycket lättare om författaren åtminstone har ett hum om vart berättelsen ska ta vägen, medan en tät skiss utan möjlighet till utvikelse lätt kan döda skrivlusten – och vi vet ju alla hur viktig den är att hålla vid liv!

I en kommentarstråd till Carola Strömstedts skrivblogg förespråkar hon just en sådan blandform. Det blir lättare att arbeta efter en plan, tycker Carola, men vill ändå ge sig själv möjligheten att ”följa kaninspår” – hennes namn för de plötsliga infallen som kan uppstå under skrivandet. Det är ett fint begrepp för fenomenet, för följer man kaninspår, kanske man till sist ramlar i ett hål som likt Alice och slussas till oanade  platser.

Vid de tillfällen då man sitter där framför skärmen utan vare sig en karta eller något kaninspår att följa, kan det emellertid vara nyttigt att stimulera inspirationen med yttre medel. Ett sätt att göra det på redogör jag för nedan.

Seventh Sanctums skrivpromptar

Henrik Fexeus berättar följande anekdot i sin bok Bli kreativ på en timme (Bokförlaget Forum, 2012):

”Jag intervjuade [musikern Johan Kling] för några år sedan och då berättade han att han upplevde ett problem med dagens musikproduktion. I och med den nya tekniken finns precis allt inom räckhåll. Och det är lätt att gå vilse när allt är möjligt. Därför använde han sig systematiskt av slumpmässiga begränsningar för att tvinga fram kreativa lösningar. Till exempel att en viss låt enbart fick spelas in med blå instrument eller ljudkällor. Ville de ha trummor och trummorna inte var blå var de tvungna att slå på något annat blått  som fanns i studion. På så sätt kunde han få fram ljudbilder och nya idéer som vi aldrig hade fått höra annars.”

Hur gör man då som författare för att begränsa sig på samma sätt? Använder enbart blå pennor när novellen ska skrivas? Nä, det vore att göra det lite väl lätt för sig.

Ett populärt sätt för skönlitterära skribenter att minska antalet möjliga fält är istället användandet av så kallade writing prompts; förstameningar eller koncept som vägleder en att skriva en viss sorts berättelse. En väldigt fiffig sajt för sådant, Seventh sanctum, har ett knippe generatorer av alla upptänkliga slag. 

Här är några slumpmässigt genererade story-koncept som jag nyss fick via sidan: 

  1. This is an epic about love. The story is about a rat-catcher, a soldier, a boatman, and a shaman who has a crush on a psychologist. It takes place in a tourist town in South America. The critical element of the story is a misunderstanding. The destruction of a magical artifact plays an important role.
  2. This is a road trip story about tradition and the need of intimacy versus the need for independence. The story is about a chemical engineer who hates animals. It takes place in a magical part of our universe. The story begins with the discovery of a lost item, climaxes with a tragedy, and ends with a sport being played. A temporal paradox plays a major role in the story.
  3. This is a tale about how people are all very different. The story is about a rat-catcher and a philosophical magician. It takes place on an ocean planet in an intergalactic empire. The crux of the story involves a compromise. The internet plays a major part in the story.

I en generator som presenterar mer avskalade förslag fick jag:

  1. The theme of this story: serious comedy. The main characters: unfriendly manager and arrogant accountant. The major event of the story: party.

I generatorn ”envisioner” blev det nog ännu bättre. Eller vad sägs om:

  1. A fusion of the story of Rapunzel and the legend of Hiawatha.
  2. The story of Rapunzel envisioned as a high-school comedy tale.
  3. The story of Jack and the Beanstalk being about a group of vampires.
  4. The legend of the Golem envisioned as a mockumentary tale.

Och ett klick på Seventh Sanctums what if-inator gav bland annat det här:

Tänk om …

  1. …Jack the Ripper was responsible for computer games?
  2. …Marquis De Sade was connected to Cleopatra by a magical artifact?
  3. …Teddy Roosevelt was killed by Saint Francis?
  4. …the American Revolution involved necromancers?
  5. …the Renaissance happened after the inventon of the Compact Disc?

Som ni märker finns det goda möjligheter att genom Seventh Sanctum rucka på skrivkrampen och få uppslag till allehanda berättelser, samt övningsuppgifter till era skrivcirklar och dylikt. 

Efter att ni har avverkat skrivavdelningen på sajten, kan ni gå vidare med andra generatorer som finns där – till exempel den för fantasyraser, maträttsgeneratorn, eller de slumpmässigt generade superhjältenamnen. Förslagen kan ibland bli riktigt dråpliga – och ni vet ju att också goda skratt kan ha undergörande verkan för inspirationen.

Berätta gärna vilka roliga förslag ni fick under ert besök på sidan och om ni blev inspirerade!


Läs även andra bloggares tankar om , , , , , och .

Sunda och mindre sunda skrivprocesser

I en kommentar till Vimmelmamman Lotta Grays blogg erinrade jag mig Stephen Kings arbetsgång, som han nämner i sin (fantastiska) handbok Att skriva: En hantverkares memoarer.

Den monstruöst produktive bestsellerförfattaren King hamrar varje dag ut 2 000 ord, och det med hårdrock spelande på extremt hög volym i bakgrunden. Musiken, berättar han, är ett sätt att stänga ute omvärlden – en metod som han säkert upptäckte när han skrev sin debutroman Carrie till torktumlarnas stånk och dån på den lokala tvätterian. 

Andra författare som skriver till musik gör spellistor med låtar som passar stämningsläget i den scen som de ska ägna arbetssessionen åt, och svenske författaren Andreas Roman menade i sin romanskola (ordvitsen avsiktlig), som förut gick att hitta i pdf-format på hans webbsida, att en författare borde skapa hela soundtracks till sina projekt som den sedan konstant kan lyssna på under den kreativa processen.

Ett roligt råd tycker jag, även om jag själv inte klarar av att ha låtar med sång i hörlurarna när jag skriver; det blir för distraherande. Istället har jag min instrumentala Spotify-spellista för att skärma av. Soundtracket sparar jag till lägenhetsstäd, fönsterputsning, hundpromenader och spårvagnsresor. 

Hur som helst:

Vimmelmammans inlägg fick mig i alla fall att fundera lite över skrivprocesser; ett ämne som alltid är roligt att läsa om för den som själv skapar. 

Ta till exempel Thomas Wolfe, en amerikansk romanförfattare som avled redan vid 38 års ålder efter att ha drabbats av lunginflammation, men som under sin korta tid på jorden hann publicera fyra (långa!) romaner, en hel del pjäser, samt vagnslaster med noveller.

I ett brev till sin förläggare 1930 berättar Wolfe om en vistelse på ett hotell, där han slitit i en timme för att kunna få ner ord på pappret. Till sist gav han upp, klädde av sig och gjorde sig redo att sova … bara för att ögonblicket senare sprinta tillbaka till skrivmaskinen. Han skrev sedan hela natten i feberaktig inspiration.

När han försökte förstå vad som hade hänt, mindes författaren att han stått vid fönstret alldeles innan han skulle krypa ner i sängen. Där hade han tankspritt smekt sitt könsorgan. Den ”trygga manlighetskänslan” som det här gav honom, menade Wolfe måste vara anledningen till att tröttheten försvunnit och att han landat i ett så gynnsamt kreativt rus.

Filosofen Sören Kierkegaards taktik var mer kemisk än kroppslig. Efter en lång promenad brukade han fylla en kaffekopp med så mycket socker att pulverberget reste sig över kanten. Sedan hällde han kaffe över hälsofaran, blandade allt till en brun, sirapsliknande sörja, och halsade brygden. Ett ögonvittne berättar att han efter den här dagliga ritualen var darrig i hela kroppen – men också produktiv.

Benjamin Franklin, uppfinnaren och författaren, hade en favoritritual som han genomförde dagligen för att hålla sig energisk. Eftersom han ansåg att isvattenbad, en av 1700-talets stora flugor, var för extremt för honom, ägnade han sig åt ”luftbad”.

Det gick ut på att han mellan 30 minuter och en timme varje morgon satt på en stol i sin kammare, helt näck, och lät sig omslutas av kylig morgonluft medan han skrev eller läste. Detta fick honom att känna sig upplivad, kraftfull, och upp till brädden laddad med inspiration.

Vad kan dessa inblickar lära oss? 

Eftersom jag personligen inte är sugen på att testa någon av metoderna, får läxan bli att skapandeprocessen ser olika ut för oss alla. Til syvende og sidst handlar det ju faktiskt bara om en enda sak: Att få ur sig orden.

Känns Stephen Kings skrivschema på 2 000 ord (eller de 1 000 ord som han är ”snäll” nog att ge läsarna i läxa) för överväldigande, kan man finna tröst i att Hemingway skrev 500 ord om dagen, eller i att skrivcoachen/indieförfattaren Monica Leonelle förespråkar små skrivsprintar à åtta minuter stöten. Enligt ett vida spritt skämt var James Joyce väldigt produktiv om han en dag skrev sju ord, men då uppstod å andra sidan ångesten över i vilken ordning de skulle komma.

Whatever works, works. Skippa metoder som får dig att tappa livskraft, energi och skrivlust – anamma dem som håller dig nyfiken och glad. 

Vill du läsa mer om olika författares skrivprocesser, både sanslösa och inspirerande sådana? Då kan jag rekommendera boken Daily Rituals: How artists work av Mason Currey; en rolig läsupplevelse som får dig att fundera på vilka metoder som du själv skulle kunna använda för att maxa din produktivitet. Myten om den gudabenådade författaren som häller ur sig blivande klassiker varje dag utan vare sig möda eller stress, tja … låt oss bara säga att boken ger dig några extra vagnslaster salt att smaka av den med.

Finns både digitalt och papriellt hos Amazon,  Bokus och Adlibris, samt att låna på somliga svenska bibliotek.


Läs även andra bloggares tankar om , , , , och .