Bröllopsdagen

Det är omöjligt att avgöra på våra ungdomliga plyten – om man inte snappar upp blickarna som numera är döda som gråsten, vill säga – men vi har faktiskt varit gifta i tio år! I går firade vi bröllopsdagen på Arkens spa här i Göteborg; mitt livs första spavistelse, och jag gillade i princip allt, från ångbastun till ljusterapin. När vi kom till själva spat från vårt hotellrum i samma byggnad bannade jag visserligen mig själv en kort stund för att inte ha tagit med min bok (tänk att läsa i en av deras varmstensbäddar!), för det fick man tydligen göra, men sällskapet var fint nog för att jag snart skulle glömma den lillgrämelsen.

Mörbultad av bubbelpoolen och vimsig av gårdagens champagne kunde det lätt ha blivit så att jag inte fått något arbete gjort i dag. Men! Med min nya arbetsrutin, där jag ägnar minst en pomodoro (25 minuter, se min bloggpost om metoden här) åt varje viktigt moment dagligen, hur opeppad jag än är, lyckades jag ändå ha en produktiv förmiddag med skrivande, research, språkstudier och nöjesläsning.

Det har visat sig vara en gynnsam inställning till arbetet. 25 minuter kanske inte verkar mycket, men lägger man ihop alla dessa småblock efter en vecka, en månad, ett halvår, så blir det till sist en ansenlig massa tid som har ägnats åt uppgifterna. Man lurar på så vis sin inre Mårten Gås – och den latmasken drar jag gärna vid näsan lite oftare.


Läs även andra bloggares tankar om , , , , , , , , och .

Annonser

Apptips: Streaks (Bryt inte kedjan!)

Jag tror att det var Jerry Seinfeld som använde uttrycket ”Don’t break the chain” när han vid något sammanhang talade om sin kreativa process.

Det han brukar göra är att i början av januari hänga upp en ny kalender i sitt arbetsrum. Varje gång som han under året ägnar en del av dagen åt att skriva nytt material, markerar han det datumet i kalendern med en röd märkpenna.

Den kedja av röda kryss som så småningom uppstår bryts bara de dagar han inte har skapat något; och det vill han absolut inte se hända. Att hålla kedjan hel blir ett mål i sig, och ett redskap i att bibehålla den kreativa vanan.

Att veta säkert är förstås omöjligt, men mycket talar för att utvecklaren bakom appen Streaks har tagit intryck av Seinfelds metod.

Som ni ser ovan kan man själv skriva in de fält som man vill skapa vanor inom, samt pryda dem med passande ikoner. Varje gång man utfört någonting på listan trycker man ner fingret mot ikonen tills cirkeln markeras. Appen håller därefter räkningen på hur många dagar i sträck du har lyckats sätta dig ner och utföra uppgiften.

Det går också att ställa in så att det blir tvärtom: För varje gång som du misslyckas göra någonting markerar du ikonen, och så börjar det om från noll. En inställning som kan vara praktisk när det gäller att sluta upp med skadliga ovanor som rökning.

En av appens finesser är att den sparar statistiken åt en. Till exempel kan jag med några fingertryckningar ta reda på att min längsta skriv-streak sedan jag skaffade Streaks är 36 dagar. I dagsläget är jag nere på två, men appen gör mig taggad att komma upp dit igen.


Läs även andra bloggares tankar om , , , , , , , och .

Parkinsons lag

Parkinsons lag innebär att tidsåtgången för en uppgift expanderar eller krymper beroende på hur mycket tid du har på dig att utföra den. Även om det kanske inte finns några vetenskapliga belägg bakom regeln, tror jag att den beskriver någonting djupt mänskligt.

I alla fall bör världens alla prokrastinerare känna igen sig i att en uppgift som man har två veckor på sig med, faktiskt kan påbörjas och avslutas under en natt (en jobbig och sömnlös natt visserligen). Eller som ett senare tillägg till lagen säger: ”Väntar du till sista minuten, tar uppgiften bara en minut att göra” (engelskspråkiga wikipedia).

Min mest produktiva period var när jag hade ett vanligt nio till fem-jobb som gymnasielärare och behövde ägna tidiga morgnar åt att skriva mina noveller och andra texter. När jag sedan blev frilansjournalist och fick planera min arbetsdag hur jag själv behagade, blev det mycket sällan något skönskrivet gjort. Andra vittnar om att ett föräldraskap har gjort under för skrivandet, just eftersom det stora ansvaret har tvingat dem till att planera sina skrivsessioner (och sedan verkligen skriva).

Vad tror ni? Finns det någonting som för mycket frihet vad gäller det kreativa skrivandet? Har ni liksom jag fallit offer för Parkinsons lag?


Läs även andra bloggares tankar om , , , och .

Godisautomater med noveller

Jag trodde att automaten med paraplyer på Göteborgs centralstation var den smartaste uppfinningen i genren. Detta tills jag läste om den franska staden Grenoble, där det faktiskt finns novellautomater (!). Istället för godis eller snacks, får man korta berättelser utskrivna – berättelser som tar antingen en, tre eller fem minuter att läsa. Och till skillnad från paraplyerna och snacksen, är novellerna helt gratis. Stadens borgmästare har gått in och stöttat projektet, och entreprenörerna bakom säger att de hoppas kunna distribuera apparaterna internationellt inom kort. Vi får hoppas att någon välvillig, beläst kommunpamp i Sverige fastnar för idén.

Ray Bradbury, en fenomenalt driven 12-åring

Ray Bradbury var en makalöst produktiv science fiction-författare, som under sitt 91-åriga liv (han gick bort 2012) skrev otaliga noveller, romaner och filmmanus som kom att bli mycket inflytelserika inom genren. Det är klart att en karl så kreativ, så produktiv, så briljant, borde ha en hel del att lära ut om skrivande. Inte sant? Därför blev jag uppspelt vid upptäckten av en samling essäer Bradbury skrivit under samlingsnamnet Zen in the art of writing (ung. Zen i skrivandets konst, 1990).

Visst har Bradbury en hel del matnyttiga tips – framförallt kan han konsten att inspirera, och är väldigt övertygande i sitt resonemang att allting man gör halvhjärtat bara blir halvbra – men han gör ett ödesdigert misstag i sin bok. I en av de första essäerna medger nämligen Bradbury, svart på vitt, att han från tolv års ålder var helt klar över vad han ville ägna sitt liv åt. Då började han med sin dagliga övning: Att skriva 1 000 ord per dag.

Stanna nu upp och läs de sista raderna på föregående stycke igen.

Bradbury visste som tolvåring vad han ville göra, och satte fart.

Tolv!

Så sent som efter min 29-årsdag var jag övertygad om att jag skulle ägna även återstoden av mitt liv åt att undervisa tonåringar i svenska och historia. Tre år senare sitter jag här framför min dator, och skriver långrandiga tyckartexter för tidningar. Inom vilket fält ska jag förtjäna mitt levebröd om tio år? Sorgligt nog vet jag inte, kan inte veta. Professionell karate, svärdfiskodling, lockbete åt hemvärnet. Buktalare? Fakir? Bankir? Allt är möjligt (nåja).

Att någon som ägnat hela livet åt att skriva professionellt, och aldrig har behövt kämpa fram en arbetsdisciplin, ska undervisa dem som velat och krumbuktat sig fram känns knepigt. Effekten kan lätt bli samma som när dåvarande finansministern Ann Wibble 1990 rådde varje svensk arbetare att ha åtminstone en årslön på banken, eller för att ta ett ännu mer klassiskt exempel, som Marie Antoinettes påstådda förvåning över att de svältande bönderna i Frankrike helt enkelt inte bara åt bakelser.

”Att inte skriva är, för många av oss, att dö”, skriver Bradbury. Och det kanske stämde för honom. Men för andra? För mig? Om jag helt skulle lägga av med skrivandet är jag säker på att jag skulle bli uttråkad, ledsen, kanske till och med deprimerad. Men jag skulle knappast dö.

Människor som alltid har kunnat gå ner i spagat är möjligen inte de som är bäst lämpade att lära andra hur man gör. ”Det är bara att tänja” – jo tjena.


(PS. Bara så att ingen förvirring ska råda: Det här var bara en första bitter reflektion över en enskild aspekt i boken. Många av Bradburys essäer är faktiskt underbara. Jag lär få anledning att återvända till dem i den här i bloggen. DS.)


Läs även andra bloggares tankar om , , , och .

Beyoncé om skrivkonsten

I går såg jag Beyoncés konsert på Friends arena i Stockholm. Träningsvärk, illaluktande skor och allmän slapphet kommer följaktligen att prägla den här veckan! Elva timmar efter att de sista raderna till Halo klingat ut kan jag knappt ha datorn i knät utan att blåmärkena gör sig påminda.

Inför konserten skrev jag en text om Beyoncé för Göteborgs-Posten, där jag bland annat gick in på hennes textförfattande:

På salongen Headliners som Tina Knowles ägde var frisörsstolarna rena biktbåsen och Beyoncé kunde, med barnets passion, ägna timmar åt att tjuvlyssna. Samtalen handlade alltid om män; supande och spelande män, män med temperament, män med älskarinnor.

– Kvinnor hos frisören är mycket öppenhjärtiga, säger hon som vuxen i en intervju med Elle. De tittar i modetidningar och lyssnar på Anita Baker och pratar om sina otrogna karlar. Det är saftiga berättelser.

Att detta saftiga borde göras om till goda sångtexter visste hon instinktivt, och redan som 9-åring började hon därför att skriva. Kvinnors självständighet och styrka, i synnerhet svarta kvinnors, blev ett av de centrala inslagen i hennes lyrik, och är det än i dag.

Unga flickor, svarta som vita, skriver nu ner Beyoncés texter i sina dagböcker, nynnar ”Who run the world? Girls!”, och läser med pekfingret som stöd de intervjuer där idolen kallar sig själv för modern feminist.

Anekdoten finns i Anna Pointers Beyoncé-biografi, som i allt var ett rätt tråkigt läs, mer en oförblommerad hyllning och väntext än en riktig levnadsskildring.

Springsteen om skrivkonsten

I kväll ska jag se Bruce Springsteens Ullevi-konsert för GP:s räkning, och tänkte därför att jag i enlighet med det som blivit bloggens tema kunde delge er några citat av honom om hans skrivande.

Mot slutet av 1970-talet, mellan albumen Born to run (1975) och Darkness on the edge of town (1978) upptäckte Springsteen författaren Flannery O’Connor och hennes mörkt komiska familjeberättelser som utspelar sig i den amerikanska södern. Han tog intryck av dem, och även av noirförfattare som James M. Cain, vars ängsliga personer (i till exempel The postman always rings twice och Double indemnity) artisten kände ett nära släktskap med.

”De stod liksom i samklang med mitt intre liv och det jag varit med om i barndomen […]. Marken drogs alltid bort under fötterna på de där noirhjältarna”

Peter Ames Carlin skriver vidare i sin artistbiografi, som heter Bruce kort och gott (Månpocket 2013), att undergångsstämningen i noirlitteraturen fick Springsteen att tänka på sin katolska uppfostran.

”Den där känslan av att nån trängde sig på och ville krossa en och att man inte kunde komma loss” [säger Bruce]. Vad kunde vara mer noir än att leva i en värld övervakad av en våldsam gud vars medvetande är lika outgrundligt som hans allseende öga är fördomsfullt?

 

Gällande själva hantverket hade Springsteen läst en kurs i kreativt skrivande under ungdomsåren, och lovorden från läraren gav honom ett visst självförtroende. Bandmedlemmarna berättar om en anteckningsbok han bar med sig och i vilken han konstant antecknade betraktelser och stiliga formuleringar som han sedan kunde inlemma i sina låtar. Tidigt, inför det första albumet Greetings from Asbury Park (1973), satt han också ofta med synonymordboken i knät, fast besluten att utöka sitt ordförråd och variera lyriken. I biografin nämns synonymordboken bara vid ett tillfälle, vilket nog betyder att Springsteen, allt eftersom han arbetade, fick mer flyt i skrivandet samt började lita på att hans befintliga ordförråd räckte till.

”När skrivandet går bra vet man inte riktigt hur man bär sig åt”, säger Bruce. ”Eller om man någonsin kommer att kunna göra det igen. Man letar efter det där som man inte kan förklara. Det där som ger liv och karaktär åt människorna eller den situation man beskriver. Och för att hitta det måste man få kontakt med mer än … ja, det är åtminstone inte matematik alltihop. Det måste in en gåtfull dimension. När man uppnår det där som liksom är nåt tredje, så är det som om ett plus ett blev tre”.

 

Visa ord från en av rockens många poeter.


Läs även andra bloggares tankar om , , och .