Godisautomater med noveller

Jag trodde att automaten med paraplyer på Göteborgs centralstation var den smartaste uppfinningen i genren. Detta tills jag läste om den franska staden Grenoble, där det faktiskt finns novellautomater (!). Istället för godis eller snacks, får man korta berättelser utskrivna – berättelser som tar antingen en, tre eller fem minuter att läsa. Och till skillnad från paraplyerna och snacksen, är novellerna helt gratis. Stadens borgmästare har gått in och stöttat projektet, och entreprenörerna bakom säger att de hoppas kunna distribuera apparaterna internationellt inom kort. Vi får hoppas att någon välvillig, beläst kommunpamp i Sverige fastnar för idén.

Ray Bradbury, en fenomenalt driven 12-åring

Ray Bradbury var en makalöst produktiv science fiction-författare, som under sitt 91-åriga liv (han gick bort 2012) skrev otaliga noveller, romaner och filmmanus som kom att bli mycket inflytelserika inom genren. Det är klart att en karl så kreativ, så produktiv, så briljant, borde ha en hel del att lära ut om skrivande. Inte sant? Därför blev jag uppspelt vid upptäckten av en samling essäer Bradbury skrivit under samlingsnamnet Zen in the art of writing (ung. Zen i skrivandets konst, 1990).

Visst har Bradbury en hel del matnyttiga tips – framförallt kan han konsten att inspirera, och är väldigt övertygande i sitt resonemang att allting man gör halvhjärtat bara blir halvbra – men han gör ett ödesdigert misstag i sin bok. I en av de första essäerna medger nämligen Bradbury, svart på vitt, att han från tolv års ålder var helt klar över vad han ville ägna sitt liv åt. Då började han med sin dagliga övning: Att skriva 1 000 ord per dag.

Stanna nu upp och läs de sista raderna på föregående stycke igen.

Bradbury visste som tolvåring vad han ville göra, och satte fart.

Tolv!

Så sent som efter min 29-årsdag var jag övertygad om att jag skulle ägna även återstoden av mitt liv åt att undervisa tonåringar i svenska och historia. Tre år senare sitter jag här framför min dator, och skriver långrandiga tyckartexter för tidningar. Inom vilket fält ska jag förtjäna mitt levebröd om tio år? Sorgligt nog vet jag inte, kan inte veta. Professionell karate, svärdfiskodling, lockbete åt hemvärnet. Buktalare? Fakir? Bankir? Allt är möjligt (nåja).

Att någon som ägnat hela livet åt att skriva professionellt, och aldrig har behövt kämpa fram en arbetsdisciplin, ska undervisa dem som velat och krumbuktat sig fram känns knepigt. Effekten kan lätt bli samma som när dåvarande finansministern Ann Wibble 1990 rådde varje svensk arbetare att ha åtminstone en årslön på banken, eller för att ta ett ännu mer klassiskt exempel, som Marie Antoinettes påstådda förvåning över att de svältande bönderna i Frankrike helt enkelt inte bara åt bakelser.

”Att inte skriva är, för många av oss, att dö”, skriver Bradbury. Och det kanske stämde för honom. Men för andra? För mig? Om jag helt skulle lägga av med skrivandet är jag säker på att jag skulle bli uttråkad, ledsen, kanske till och med deprimerad. Men jag skulle knappast dö.

Människor som alltid har kunnat gå ner i spagat är möjligen inte de som är bäst lämpade att lära andra hur man gör. ”Det är bara att tänja” – jo tjena.


(PS. Bara så att ingen förvirring ska råda: Det här var bara en första bitter reflektion över en enskild aspekt i boken. Många av Bradburys essäer är faktiskt underbara. Jag lär få anledning att återvända till dem i den här i bloggen. DS.)


Intressant?

Läs även andra bloggares tankar om , , , och .

Beyoncé om skrivkonsten

I går såg jag Beyoncés konsert på Friends arena i Stockholm. Träningsvärk, illaluktande skor och allmän slapphet kommer följaktligen att prägla den här veckan! Elva timmar efter att de sista raderna till Halo klingat ut kan jag knappt ha datorn i knät utan att blåmärkena gör sig påminda.

Inför konserten skrev jag en text om Beyoncé för Göteborgs-Posten, där jag bland annat gick in på hennes textförfattande:

På salongen Headliners som Tina Knowles ägde var frisörsstolarna rena biktbåsen och Beyoncé kunde, med barnets passion, ägna timmar åt att tjuvlyssna. Samtalen handlade alltid om män; supande och spelande män, män med temperament, män med älskarinnor.

– Kvinnor hos frisören är mycket öppenhjärtiga, säger hon som vuxen i en intervju med Elle. De tittar i modetidningar och lyssnar på Anita Baker och pratar om sina otrogna karlar. Det är saftiga berättelser.

Att detta saftiga borde göras om till goda sångtexter visste hon instinktivt, och redan som 9-åring började hon därför att skriva. Kvinnors självständighet och styrka, i synnerhet svarta kvinnors, blev ett av de centrala inslagen i hennes lyrik, och är det än i dag.

Unga flickor, svarta som vita, skriver nu ner Beyoncés texter i sina dagböcker, nynnar ”Who run the world? Girls!”, och läser med pekfingret som stöd de intervjuer där idolen kallar sig själv för modern feminist.

Anekdoten finns i Anna Pointers Beyoncé-biografi, som i allt var ett rätt tråkigt läs, mer en oförblommerad hyllning och väntext än en riktig levnadsskildring.

Springsteen om skrivkonsten

I kväll ska jag se Bruce Springsteens Ullevi-konsert för GP:s räkning, och tänkte därför att jag i enlighet med det som blivit bloggens tema kunde delge er några citat av honom om hans skrivande.

Mot slutet av 1970-talet, mellan albumen Born to run (1975) och Darkness on the edge of town (1978) upptäckte Springsteen författaren Flannery O’Connor och hennes mörkt komiska familjeberättelser som utspelar sig i den amerikanska södern. Han tog intryck av dem, och även av noirförfattare som James M. Cain, vars ängsliga personer (i till exempel The postman always rings twice och Double indemnity) artisten kände ett nära släktskap med.

”De stod liksom i samklang med mitt intre liv och det jag varit med om i barndomen […]. Marken drogs alltid bort under fötterna på de där noirhjältarna”

Peter Ames Carlin skriver vidare i sin artistbiografi, som heter Bruce kort och gott (Månpocket 2013), att undergångsstämningen i noirlitteraturen fick Springsteen att tänka på sin katolska uppfostran.

”Den där känslan av att nån trängde sig på och ville krossa en och att man inte kunde komma loss” [säger Bruce]. Vad kunde vara mer noir än att leva i en värld övervakad av en våldsam gud vars medvetande är lika outgrundligt som hans allseende öga är fördomsfullt?

 

Gällande själva hantverket hade Springsteen läst en kurs i kreativt skrivande under ungdomsåren, och lovorden från läraren gav honom ett visst självförtroende. Bandmedlemmarna berättar om en anteckningsbok han bar med sig och i vilken han konstant antecknade betraktelser och stiliga formuleringar som han sedan kunde inlemma i sina låtar. Tidigt, inför det första albumet Greetings from Asbury Park (1973), satt han också ofta med synonymordboken i knät, fast besluten att utöka sitt ordförråd och variera lyriken. I biografin nämns synonymordboken bara vid ett tillfälle, vilket nog betyder att Springsteen, allt eftersom han arbetade, fick mer flyt i skrivandet samt började lita på att hans befintliga ordförråd räckte till.

”När skrivandet går bra vet man inte riktigt hur man bär sig åt”, säger Bruce. ”Eller om man någonsin kommer att kunna göra det igen. Man letar efter det där som man inte kan förklara. Det där som ger liv och karaktär åt människorna eller den situation man beskriver. Och för att hitta det måste man få kontakt med mer än … ja, det är åtminstone inte matematik alltihop. Det måste in en gåtfull dimension. När man uppnår det där som liksom är nåt tredje, så är det som om ett plus ett blev tre”.

 

Visa ord från en av rockens många poeter.


Intressant?

Läs även andra bloggares tankar om , , och .

10-minuterssprinten

I ett tidigare inlägg skriver jag om pomodoro-metoden och hur min produktivitet har skjutit i höjden sedan jag började dela in arbetsdagen i 25-minuterssessioner med korta pauser emellan. En pomodoro måste dock inte vara just 25 minuter, utan kan vara både längre och kortare, beroende på vilken uppgift som ska göras samt hur mycket tid man har till förfogande.

På sistone har jag börjat med en ny kvällsrutin: att när som helst, var jag än befinner mig, plocka upp datorn och avverka 10 minuter skrivtid.  En pyttepomodoro med andra ord!

Jag har funderat på att så småningom utöka tiden långsamt, från 10 minuter ena dagen till 15 nästa, för att till sist vara uppe i en full pomodoro. Men det tror jag skulle göra mer skada än nytta. 10 minuter är perfekt, eftersom det är en tillräckligt lång period att producera någonting av värde på, samtidigt som det är tillräckligt kort för att man inte ska kunna ursäkta bort det. Oavsett hur mycket jag har att göra, oavsett hur trött jag är, hinns det alltid med tio minuter. Om jag kan motivera mig själv till att trycka fram Pokémon Go på telefonen och söka efter låtsasdjur i en kvart, har jag också möjlighet att skriva.

Resultatet av sprintarna? Mellan 200 och 300 ord extra per dag att lägga till skrivkvoten, vilket är oerhört mycket mer än de noll ord som var fallet innan. Kör jag en mini-pomodoro varje kväll kortas därför min färd mot ett första romanutkast avsevärt. Inte illa säger jag!

En annan fördel är att jag håller manuset levande, och ibland till och med vaknar med berättelsen i tankarna. Det finns författare som läser igenom den senast skrivna sidan före läggdags just för att uppnå en sådan effekt. Med 10-minutersskriv blir det alltså två flugor i en smäll.

Idén fick jag från författaren Monica Leonelle som förespråkar åtta minuters sprintar i sin bok The 8 minute writing habitoch åtta minuter hade väl också gått an, jag har inga vettiga argument för eller emot. Anledningen till att det blev just tio minuter för mig, är den simpla att min pomodoro-app har sina perioder uppdelade i femminuters-sjok.

”Jag har träffat många författare som kan avverka 500-750 ord på åtta minuter”, skriver Monica Leonelle i sin bok, och tillägger:

”Om du kunde göra ens hälften av det under din 8-minuterssession, skulle du ha 250 extra ord att lägga till ditt manuskript varje dag. I slutet av året är du uppe i över 90 000 ord, eller en fullängdsroman! De flesta som kämpar för att finna tid att skriva skulle vara rätt nöjda med det resultatet.”

 

En intressant vinkel som jag inte har övervägt tidigare, och som nu troligen har förändrat mitt skrivande i grunden. Förbättrat? Det får vi se.


Intressant?

Läs även andra bloggares tankar om , , , , , , , , , och .

Adda mig!

 

tobias huvud

Jag finns lite här och var på den stora vida webben, och är inte knusslig – skulle någon vilja lägga till mig blir jag bara glad! För vad är väl ett Instagram-konto i öknen?

Särskilt vill jag uppmana skrivarkollegor att söka efter mig på NaNoWriMo eller Camp NaNoWriMo, eller båda. Det vore fint med några peppande röster nästa gång som monstret till skrivarmånad drar igång.

Här är mina alteregon (samma uppgifter som hittas under fliken kontakt överst på sidan):

Vi ses var ni vill.
Allt gott!

Tobias

10 000-timmarsregeln för författare

I går bläddrade jag lite i Malcolm Gladwells bok Framgångsfaktorn som skapar vinnarna (Norstedts, 2009 – originalets titel: Outliers: The story of success, 2008), och eftersom författaren är en duktig historieberättare lade jag inte ner den förrän jag hunnit halvvägs in.

Då slog jag å andra sidan igen den med en smäll.

Anledningen?

Ingen annan än självbevarelsedrift. Den gjorde mig helt enkelt dyster.

Först och främst: Även om ni inte har hört talas om vare sig The New Yorker-journalisten Malcolm Gladwell eller hans serie populärvetenskapliga böcker, har ni med största sannolikhet snubblat över Gladwells mest kända bidrag till det allmänna samtalet: 10 000-timmarsregeln (hans och hans, förresten – teorin är hämtad från större tänkares forskningsresultat).

Regeln lyder i korthet:

Vem som helst kan bli expert i världsklass om den ägnar 10 000 timmar åt medveten träning inom ett fält.

Som exempel tar Gladwell framgångsrika personer som Bill Gates, The Beatles, fysikern J. Robert Oppenheimer och det kanadensiska juniorlandslaget i ishockey. Om Gladwell varit svensk hade säkerligen Zlatan blivit hans paradexempel, och hade han haft ett jämställdhetstänkande skulle Agatha Christie och tennisspelaren Serena Williams ha platsat också. Det är människor som inte upphörde att praktisera sin konstform, som repeterade medvetet dagligen, och som därför också lyckades när deras vänner och kollegor inte gjorde det.

Inledningsvis är den här tanken upplyftande. Framgång beror alltså inte på vilka gener du har, inte heller på något magiskt och ogripbart som medfödd genialitet. Mozart var inte ett underbarn, påstår Gladwell; hans barndomsverk redigerades av hans pappa, och det var först i vuxen ålder, efter oändligt mycket övning (10 000 timmar! minst) som han kunde skriva sina odödliga symfonier.

Viktigt i Mozarts fall var uppmuntran. Han fick uppskattning för det han gjorde, och kände därför ett incitament att fortsätta öva. Han tyckte att det var roligt. Alltför ofta får vi inte det stöd vi behöver, och ger upp på vårt hantverk. Det är en viktig lärdom som boken ger: Stötta dem som har drömmar, och lär dig också att stötta dig själv. Då är chansen större att det hårda arbetet blir gjort.

Det här låter ju jättebra!

Varför blev jag då till sist nedstämd av boken?

Tja, för att vara ärlig berodde det mest på mig själv. Jag min fåne började nämligen att göra matten.

Enligt Gladwell ska alltså en skribent ha ägnat 10 000 timmar åt sitt hantverk innan den blir en författare att räkna med. I Sverige arbetar befolkningen i snitt mellan 224 och 229 dagar varje år, beroende på var helgdagarna hamnar just det året. Det är förstås individuellt också  hur lång semester man har lyckats tillskansa sig, men för enkelhetens skull kan vi i alla fall räkna med siffran 225 i det här exemplet.

Det ger oss den här grundskoleekvationen:

225 x 8 (timmar) = 1 800
10 000 / 1 800 = 5,55

För att bli en mästare i sitt skrå måste en författare enligt den här teorin arbeta heltid med skrivandet i ungefär fem och ett halvt år. Inte superlänge, kanske ni tänker. Och ni har rätt.

Om man då, som jag och många andra, har ett annat jobb om dagarna? Tvingas man förpassa skrivandet till tidiga morgnar och sena kvällar, blir det kanske bara två timmars skrivtid dagligen – om ens det.

Eftersom skrivandet inte är vårt heltidsjobb, kan vi i alla fall leka med tanken att vi orkar skriva varje dag och räkna så här:

365 x 2 = 730
10 000 / 730 = 13,67

Med två timmars skrivtid varje dag är vi uppe i en period på över 13 år!

Det var efter att ha gjort den ekvationen på en postitlapp som jag resolut smällde igen pocketen och satte mig framför tv:n för att sura.

Men så kom jag på bättre tankar.

Skrivandet, mindes jag, är trots allt en komplex konstform.

Alla som ägnar sig åt den skulle nog hålla med mig om att den involverar så mycket mer än att bara trycka ner tangenter på ett skrivbord, eller att para ihop ord och meningar så att det ser tjusigt ut.

Fundera på det här:

  • Skriver vi när vi funderar över handling och roller?
  • När vi fastnat i berättelsen och kämpar för att komma på ett bra sätt att gå vidare?
  • Skriver vi när vi ligger i soffan, stirrar upp i taket och försöker tänka ut en fin idé?
  • När vi läser en bok och försöker lista ut hur författaren har burit sig åt?
  • När vi ser vi ser en film eller serie av samma anledning?
  • När vi bara läser eller tittar för att ta del av den spännande berättelsen?
  • Skriver vi när vi berättar en saga för våra barn?
  • Skriver vi när vi läser en handbok eller lyssnar till en podcast som handlar om hantverket?

Min åsikt är klar: JA, säger jag. Ja på alla punkter.

Eftersom skrivprocessen är så pass sammanvävd med hela ens liv som kreativ människa, blir 10 000-timmarsregeln ganska meningslös att fundera över. Att den dessutom har fått mothugg från andra kreativitetsforskare gör saken så mycket lättare att ta med en axelryckning.

Med det inte sagt att den inte är sann i några viktiga aspekter, nämligen att uppmuntran är livsviktig, att träning verkligen gör dig till en bättre skribent, och att det är den som nöter skrivbordsstolen varje morgon som troligen kommer att lyckas.

Som en av mina favoritförfattare Woody Allen har sagt:

80 procent av all framgång handlar om att dyka upp.


Intressant?

Läs även andra bloggares tankar om , , , och .